Föräldraskap - som jag tänkt mig?

Rubens

Hur blev det? Blev det som jag tänkt mig att ha familj?

Nej!

Det blev tusen gånger mer kaotiskt än jag tänkt mig, tusen gånger underbarare och tusen gånger jobbigare och det som slår mig allra mest är kärleken jag har omkring mig hela tiden och som bara växer. Jag vill inte vara utan detta!

Ibland när hjärtat bara är totalt överfull och svämmar över av kärlek så vet jag inte vem jag ska krama först. Ibland tror jag nästan att jag var barnlös asketisk nunna eller munk i ett förra liv och nu belönas för "extraordinära asketiska insatser". Himlen på jorden? Jag skulle i alla fall mer än gärna vilja ha flera liv. Tänk att få prova på massor av olika sätt att leva riktigt ordentligt!

Jag lärde mig att jag har tusen gånger mer tålamod än vad jag trodde. Att jag är en flexibel människa som avskyr rutiner vilket gör småbarnslivet påfrestande för det är sååå mycket rutiner så jag storknar och min själ far sin kos! Därför är jag så glad över att inte behöva få hämta varenda dag nu.Maken ska börja hämta en dag i veckan åh, vad GLAD jag är!!! Tänka att få ÄNDRA sina rutiner! Leva lite olika varje dag! HÄRLIGT! Jag vill bara ha mer och mer...Bra för barnen med att han hämtar....

Jag har lärt mig att barn klarar mer än vad man tror, att det är egentligen lite man kan påverka. Man kan bara finnas där. Och inte ens det kan man alltid, inte när man har så många som fyra st, det är alltid nån som pockar på uppmärksamheten.

MEN - det allra största med föräldraskapet är kärleken. Det tror jag, även om jag låter som en repad Di Leva-skiva. Att få uppleva, ge och få all denna kärlek! Jag trodde inte att man kunde känna så starkt och så mycket kärlek...det är nog därför man kan bli så arg också...så arg att man kan känna hur håret förvandlas till väsande ormar likt Medusa - för att man sedan bara vill krypa i hop under nån soffa som en skamsen hund...Jag trodde inte att det var så mäktigt. Meningen med livet är livet självt...Jag menar nu inte just reproduktionsdelen utan att öht FINNAS!

Det andra med föräldraskapet är att man står så själsligt naken inför sina barn. Att låta sig påverkas av dem...att de får en att tänka och reflektera över sina egna gamla sanningar! Att se sina egna brister och tillkortakommanden reflekteras i deras ögon.

Att inse att man så lätt hamnar i gamla invanda könsroller när man får barn, att det sitter i ryggmärgen, att man hamnar där fastän än man sparkar och slåss för att inte göra det. Int av princip utan för att överleva som människa.

Uppfostran? Som sagt - att lära dem hyfs är det största. Resten är så mycket olika personlighetsdrag så, det går ju inte...alla är så olika! Uppfostran är att lära sig umgås rätt smidigt (oftast i alla fall). Inte alla de antal alla goda föresatser och intentioner man hade när första barnet låg i magen...

Vad jag hoppas på? Att de känner och vet att jag älskar dem och gör mitt bästa även om det inte alltid funkar. Min fasa och akilleshäl är att de inte ska känna att de är älskade.

Detta är min alldeles första familj, växte inte upp i egen familj själv så, jag säger bara - WOW!

Nu är jag TRÖTT!

Vad har ni lärt er?

//manon

Kommentarer
Postat av: carulmare

Vilken härlig utgjutelse! Visst är det väl så att dem som älskar mycket också känner mycket, har nära till glädje sorg och till ilska också... Jag tycker inte att känslor är fula, att man behöver skämmas för dem. Ilskan är ju inte farlig i sig, behöver inte leda till handling eller ens till sårande ord...

Postat av: Manon

Nej, känslor är inte fula. Inte alls. Det är vad man gör utav dem som inte alltid är så vackert...

2006-09-22 @ 15:29:25
Postat av: Christina

Jag lär mig varje dag ;-)

2006-09-24 @ 10:10:37
URL: http://solusfemina.squarespace.com
Postat av: Manon

*s* så bra sagt:)))! Man är ju aldrig fullärd....

2006-09-24 @ 14:07:00

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback