Det inre barnet II
Jag citerar en del av den:
"När man växt upp med ett antal olika vårdare under hela sin barndom så får man till slut en känsla av att ingen ska lägga sig i vad man ska göra och ta sig till. Man får ett stort inre liv. Jag i alla fall. Jag menar inte att det är djupare eller bättre än andras – utan det är ett inre liv att fly till. En helig plats dit ingen når och som jag bevakar med två stora Rottweilers. En guldnyckel har jag dit och jag släpper inte in nån där. Där sitter Den Oskyldiga Flickan och leker i en skir vit kort klänning (jag älskade klänningar som barn) i ett rum med fåglar, hundar, en skön divan, 2 älskande föräldrar och kärlek som sveper om henne likt en filt. Alltid sol och sommar och varmt."
I går kväll sa maken att han hade läst "Lillsjälen och Storsjälen" och sa att det är faktiskt så, att det är min lilla tvilling M som är den av barnen som är mest lik mig själsligen - eller som mitt oförstörda jag skulle ha varit. Lika obändig och självständig och stark och - lekfull.
Jag har fått vara mina egna föräldrar. Jag har värnat om mitt jag, skyddat det kämpat för det. Kämpat för min själ som vant sig att leva ett alldeles eget liv bredvid mig.
Jag tror att en del av min rastlöshet kan härröra därifrån - jag har fått vara så mycket klokare och förutseende än vad ett barn behöver vara, så mycket mer förståndig och min själ är en oförståndig, lättsam, gladsint, lekfull och äventyrlig liten sak. En som skulle kunna åka till Tibet bara-för-att.
Jag har ständigt denna konflikt i mig, konflikten mellan den försiktiga omhändertagande, arbetsamma och den äventyrliga vildbusen. Den äventyrliga som faktiskt skulle kunna byta liv i morgon dag men inte gör det för barnens skull, för att inte röra till deras liv.
Jag undrar när den lilla flickan i sin skira vita korta klänning vågar lämna sitt rum med djur och föräldrar där det alltid är sol och varmt och vågar ta steget in i den kalla ogästvänliga världen som hon rymt ifrån i panik. När hon vågar och när hon får tillfälle att leva sitt eget liv.
//manon
Konflikten mellan busen och den snälla och omtänksamma i ditt inre kanske skulle få ett slut om den lilla flickan i den vita klänningen steg ut. Klyftan som finns idag i konflikten mellan två delar av dig, skulle kanske inte upplevas som så skrämmande utan kanske skulle det bli en del i en helhet istället? Helheten kanske gör att det ena inte behöver utestänga det andra pga. dess karaktär?
Om busen i dig hittar ett substitut för sitt äventyrslystna sätt som samtidigt inbegriper familjelivet, då blir inte klyftan så dominerande som den är idag.
Vad tror du om den tanken?
Tanken är sann, men tiden är knapp....jag lever i det jag skriver på hårddisken....
(apropå din fråga nedan, jag glömde den, har tyskt namn från början för att min farfar är tysk).
Jag undrar om inte dendär boken som du går och tänker på skulle kunna bli en bro...?
Då har du en riktigt bra äventyrskanal mitt i småbarnslivet! =)
Då får jag hoppas att du uppfattar inläggsskribenterna som något positivt och inte som jobbiga i sina svar. Då fungerar kanalen till fullo.
Men usch så ensidigt jag skriver denna arla morgon. Ber om ursäkt för mina fantasilösa ordval. =)
Varje mening har jag ju börjat med "då". *morr på mig* Får skylla på att sonen vaknat tidigt och jag är trött.
Ullis och carulmare ABSOLUT! Det börjar kännas så. Fast tiden är knapp för att skriva...