Zofi

Läs vidare om att inte passa in som kvinna på Zofis blogg Vore intressant att höra fler reflektioner...Kände igen mig i mycket där själv...viljan att ha korta kjolar, att passa in och kampen för att passa in för barnens skull. Det sexuella som vapen, dålig flicka versus bra etc

//manon

Kommentarer
Postat av: Carina m3

Det blir så föraktfullt... Jag läste Zofys blogg och hennes analys av varför hon inte tycker sig passa in i kvinnogemenskapen om nu någon sådan finns. Jag kan ju bara säga att det Zofy själv då tydligen inte är och som alla andra sägs vara som skvallriga osv blir så schabloniserat och föraktfullt. Herregud, vem skulle beskriva sig själv så? Inte ens de som ÄR tex skvallriga (inom parentes sagt väldigt få av de kvinnor jag känner). Och gymnasiet är ju en brytpunkt när man tar stegen ut i vuxenlivet, prova identiteter, testa konventioner. Sorry, men det har alla gjort.

Det jag tror att både du, Manon, och Zofy missar är att väldigt få människor känner att de passar in som en i mängden. Förmodligen inte ens de som ni betraktar och beslutar er för att de ingår i den kacklande gemenskapen. Ingen vill vara konform, alla vill vara annorlunda och unika, den som sticker ut. De flesta känner som ni, att de inte är en av alla utan helt egen. Ni kan vara helt säkra på att de där kvinnorna på föräldramötena ni föraktfullt förser med någon sorts negativa kvinnliga egenskaper, de sitter och tycker precis likadant: att alla andra är ytliga, futtiga och slätstrukna utom de själva!

Det ligger något i den där trallvänliga låten som spelades på radio för några år sedan, att alla strävar efter samma typ av annorlunda saker.

2006-10-15 @ 22:37:49
Postat av: manon

Bemöta Zofy får du göra där:), men jag tänkte att diskussionen kunde fortsätta där för de som vill...Jag vet ärligt talat inte vem du bemöter här? För jag känner inte igen mig i det föraktfulla i alla fall. det handlar INTE om att vara/vilja vara unik heller. Jag vet alla är så rasande olika.

Jag har funderat massor kring detta...jag gör mitt bästa för att passa in. Som sagt, inte är jag ett socialt ufo...men jag kan inte säga att jag är föraktfull heller.
Men jag blir utanför, det blir jag i större kvinnogemenskaper. Handlar inte om tonåren för min del. Det som hände med klubbar tex var när jag var över 20.
Jag hade ingen mamma att identifiera mig med, jag vet inte...visst blir det till viss del schabloniserat men...det är svårt att prata om detta utan att till viss del vara generaliserande...
Det är svårt att sätta fingret på detta. Men det verkar vara många som känner så...
Kan det vara så att de som inte upplevt det reagerar som du medan de som upplevt det inte? För du har tex lyckats få till ett bra umgänge under föräldraledigheten tex? Det har aldrig jag lyckats med tex? Har tvärtom varit så isolerad under föräldraleeighet så att jag har börjat gråta av ensamhet just under de perioderna - och tro mig jag har försökt få kontakt!
Det handlar INTE om att vilja vara unik. För mig är det ju en vilja ATT passa in! Och hoppas på att min dotter SKA göra det och inte bli riktigt som jag (för en del av det jag är gillar jag ju).

Det jag kan känna igen mig hos Zofi är att, visst jag gillar att ha det snyggt omkring mig, jag är estet, MEN inte så att jag heller kan diskutera tapeter och inredning och allt! Tycker inte det är kul att diskutera trädgård heller. Och även jag kan gilla åtsittande kläder fastän jag är över 30.

Jag är absolut INTE sk "djup" heller, har egentligen inga höga krav på samtal men jag hamnar lätt utanför i de kvinnliga samtalen, för de hamnar ofta där. Eller barnuppfostran och det är jag egenligen less på med för alla barn och föräldrar är så olika så det går knappt att säga nåt egentligen - även om jag och andra ibland är nyfikna på vissa saker.

Handlar INTE om att vara unik - jag VILL ju passa in så att det ska funka bättre och kämpar med det!

Otaliga är de gånger då flera har hittat varandra, speciellt som mammor och inte....De har nåt, vet nåt, jag inte vet...Jag har aldrig någonsin ingått i nåt tjejgäng, kvinnogäng, tjejmiddagar, tjejspahelg etc.

2006-10-16 @ 05:30:34
Postat av: Manon

Måste återigen understryka att jag inte är föraktfull!! Detta jag skriver är mina innersta tankar och analyser av om varför jag INTE verkar passa in så enkelt. Jag ser inte på andra som ytliga och slätstrukna och futtiga heller. Absolut INTE. Är inte det mer din tolkning av det jag skriver? Att om jag tycker detta så måste jag se motsatsen på detta sätt? Annat går inte? Ledsen då om det verkar som om jag ser på det på det viset men det gör jag VERKLIGEN inte!! Så dum är inte jag i alla fall.

Jag gör mitt bästa för att smälta in, för allt. Klarar det hyfsat ändå men jag HAR en känsla av UTANFÖRSKAP, det har jag och var den kommer i från? Aldrig någonsin haft en bästis varken som barn eller vuxen. De nära vänner jag haft har faktiskt huvudsakligen varit män.

Men det kanske då är fel på min perception? Om jag slutade vara föraktfull och anse andra vara slätstrukna så skulle problemen lösas menar du?

Så varför tror du att jag aldrig haft bästis, aldrig fått vara med på tjejmiddagar, under föräldratider inte lyckats få till ett mammaumgänge utan varit hänvisad enbart till öppnis? Vad beror det på? Varför? Detta var mina spekulationer men du kanske har andra förslag?

2006-10-16 @ 07:37:53
Postat av: Carina m3

Nej, nog vet jag att du varken är dum eller föraktfull. Jag borde inte skriva inlägg i hast så sent, det blir vassare än jag avsett. Men jag kan tänka att kvinnor i det stora rent krasst skulle tjäna på att inte vara så snabba att göra ner varandra, att inte göda fördomar om "kvinnligt" som varande skvallrigt, ytligt, inredningsmaniskt och allmänt tomt jämfört med det "manliga" raka, enkla, ärliga. Det går så lätt att uppvärdera det traditionellt manliga och i farten nedvärdera det "kvinnliga" att man knappt tänker på att det är det man gör. Kunde vi vara bättre på att vara lite generösa och pusha varandra så skulle kvinnor kanske ta sig fram lite lättare.

Det där med vänner, det beror kanske även på vad man kräver av vänskap. Jag har tex några nära vänner som jag känt sedan vi gick på lekis (i nästan 30 år!). Vi har följt varandras uppväxt och utveckling och har delat mycket men vi är ändå inte de väninnorna som plockar ögonbrynen åt varandra och vänder ut och in på oss själva. Vi delar inte allt och det gör jag nog inte med någon men det behövs inte för att jag ska känna att vi är vänner. Andra vänner är på ännu ytligare plan, fika med grannar som har barn i samma ålder, träffas med mammor från öf i någon lekpark osv. Jag vet inte, jag kanske har låga krav ;^)

2006-10-16 @ 08:25:29
Postat av: Manon

Jag har samam krav på vänner som du. Men kanske jag inte fått till det pga jag flyttat vartannat år under uppväxten? vad vet jag...

Jag förstår din poäng men jag ser inte var jag nedvärderar detta. Min man älskar trädgård HAN kan prata mycket om växter och blommor och gjorde en helt fantastisk trädgård på vårt förra ställe. Talade mycket med andra grannfruar om just detta ämne. Han är bra på att tala renovering med. Jag har en liten pojke på 2,5 som älskar kök och har en docka som favorit. Han ska få en micro i julklapp just för det intresset.

Nej absolut INTE att jag nedvärderar dessa egenskaper men det kan kännas som ett handikapp att inte kunna diskutera sådant för det behövs för att bilda kontakter Och jag är så superdålig på det...

En sak att gå på stan och titta med nån en annan att hänga med utan det och vara intresserad. Vsst kan jag säga hemma hos nån att nåt är snyggt, inte är jag blind, men jag har svårt för utvikningar i ämnet liksom...

2006-10-16 @ 08:39:09
Postat av: Ullis

Haka inte på det där, Manon. Det handlar inte om att nedvärdera kvinnliga egenskaper bara för att man inte passar in i superkvinnans gemenskap. Kvinnors behov av likformighet stöter ut alla former av olikhet. Vad det beror på? Kan det bero på något annat än rädsla?

Jag har inte läst Zofys inlägg, för jag har inte haft tid. Får kolla det senare.

2006-10-16 @ 09:23:49
Postat av: Ullis

För att inte alla nu ska missförstå: radera ordet superkvinna, ordet är inte förklarat av mig. Tänk er att jag skrev bara ordet kvinnor.

2006-10-16 @ 09:25:31
Postat av: lalandakid

Jag tror själva utanförskapskänslan är nog en riktig bedömning av ens egen intuition (och förresten, intuition är en mänsklig egenskap som även män är begåvade med).

Jag tycker man ska lyssna på den rösten som säger "här känner jag inte igen mig" för den är förmodligen sann.

Jag håller med Ullis, det finns ingen superkvinna och det finns ingen supermamma.
Men de flesta verkar sträva efter något sådant, som alltså inte finns.
Det är bildar en slags gemenskap där gruppen kvinnor kan bekräfta sig och spegla sig i varandra.

Om man är "nöjd" med sitt liv, trots att man inte är perfekt eller superk eller passar in,
möts man av...
Avundsjuka med stort A.

Alltså, självgående kvinnor göra sig icke besvär ;)

Postat av: Annaa M

Men Carina, jag förstår inte. Om "alla" skulle känna behov av att vara annorlunda, sticka ut - varför uppför de sig då så helt annorlunda, så många av dessa kvinnor man stöter på i arbetsliv, på föräldramöten? Varför verkar det som det tvärtom mot vad du säger inte alls har använt sin gymnasietid till att pröva olika identiter utan gått rakt in i mittfåran? Varför ansluter de sig så lätt till det kollektiva föraktet mot den som sticker ut? Min erfarenhet, jag vet inte om den är Manons så jag talar bara för mig själv, är att det fan inte är jag som föraktar utan jag som den "avvikande" som föraktas, öppet och hånfullt.

Jag kan inte se något annat än som Ullis säger, (många) kvinnor söker likformighet. Och inte då bara hos varandra utan även hos barnen. Små påpekanden om att "min pojke spelar faktiskt inte fotboll" kan uppfattas som rena provokationer mot denna likformighet.

Minns föräldramöten där sådana ganska små saker lett till rätt obehagliga scener. Den gången jag som ensamstående mamma talade om att jag faktiskt inte kunde ställa upp på några morsors idé om att vi skulle avlösa varandra i att regelbundet se till att fritidsbarnen kom ut på aktiviteter som skridskoåkning, simning etc var allra värst. Det var pöbeln som kastade sig över en kropp, slet den i stycken och slängde ut slamsorna till hundarna. Personalen sa efteråt att jag de inte fattade att jag pallade att vara kvar på mötet. Men jag fick också stöd av föräldrar som inte var där, "vad bra att du sa ifrån!" Vilket naturligtvis får mig att tänka lite; är det kanske de allra mest likformiga som går på såna där möten...

Själv har jag som jag många gånger påpekat här på Manons blogg och i min egen, inget behov av konformiteten, jag behöver inte passa in. Om kvinnor söker likformighet där det bl a gäller att leva upp till vissa ideal så är det egentligen inte mitt problem så länge de inte som kollektiv anser sig ha rätt att stöta bort mig för att jag inte är stöpt i samma form.

Jag vill inte sätta manligt och kvinnligt mot varandra här. I stort sett råder samma ideal i båda världarna. Könsmaktordningen gäller både bland män och kvinnor dessutom som Claes Borgström påpekade i sin artikel förra veckan.

Åh det finns så mycket att säga här.

2006-10-16 @ 14:16:14
URL: http://annaamattsson.blogg.se
Postat av: Sofie

Carina först och främst tycker jag det är dåligt att du inte kan kommentera mitt inlägg där jag skrivit det.

Ok du får gärna tycka att jag är föraktfull. När man skriver så generaliserar, schabloniserar man och överdriver till en viss del för att tydligöra budskapet. Jag kan lugnt säga att jag också skvallrar ibland. Jag kan också lugnt säga att jag skvallrar mycket mindre än många andra (ja, enligt egen bedömning men även enlig andras) och att jag har mycket sämre koll på vad som försigår på gatan än genomsnittet här. Jag kan också säga och det var tråkigt att mitt inlägg inte illustrerade det att jag ibland mår dåligt över att jag inte vet vad jag ska säga vid lekplatsen eller på dagis. Angående gymnasietiden som du (ganska föraktfullt för att använda dina egna termer) avvisade som en brytpunkt där alla hade samma upplevelser, brytande av konventioner et c nja...visst, det händer saker för alla på gymnasiet....jag tror dock inte alla upplever denna utanförskap som jag (och andra men inte ALLA) gjorde som i det här fall bland annat ledde till så grava ätstörningar att jag knappt klarade att slutföra gymnasistudierna (jag säger inte att utanförskapet var den enda orsaken men en bidragande)

du får gärna fortsätta bemöta mig men gör det då gärna på min sida

2006-10-16 @ 16:30:02
URL: http://zofy.blogg.se
Postat av: Lotten/LG

Hej Manon - som vanligt en intressant diskussion! Jag har kommenterat inne hos Sofie, blev visst lite långt *s*.

Jag arbetar i en värld som enbart befolkas av män (läs gubbar) och ibland reflekterar jag över det, som häromveckan när jag ledde ett möte med 9 deltagande män.

Oftast tycker jag det är enklare med män, just pga den här rakheten. Men å andra sidan kan det göra nog så ont när män bestämmer sig för att intrigera (och believe me - det kan de i den här världen!). Det enda året jag jobbade med kvinnor funkade det också bra. Ändå så känner jag också ett visst utanförskap.

Sen kan jag inte låta bli att undra om vi skapar för stora problem av det här, i alla fall om jag ser till mig själv. Maken och jag kan ha varit på samma tillställning och när vi kommer hem så tycker jag att jag sagt saker som fallit platt till marken hos de andra kvinnorna (då jag är van att tala med män). Va? svarar han - nu gör du en för stor affär av det hela...

Jag reflekterar hur mycket av detta jag för över på barnen, i synnerhet dottern. Jag önskar hon får många tjejkompisar, men samtidigt så måste det ju vara en styrka att hon går mellan grupperna i skolan, och ibland bara leker med killarna? I synnerhet som det tycks vara hon som gör det mest i klassen (plus den tjej hon leker mest med)?

Det gäller att hitta de andra kvinnorna med samma intressen och livsinställning, och jag har hittat en handfull som är min livlina! Det räcker, då behöver man inte passa in i alla sammanhang sen, då får man bekräftelse. Med dem kan jag t.o.m. prata inredning, trots att jag har noll intresse, bara för att de är så öppna och inte ett dugg föraktfulla för mitt sätt att vara!

Jag tror Carina har en poäng, själv är jag allergisk mot "alla män är..." och "alla kvinnor är...", sen kanske det kan bli en bättre diskussion om man börjar så. Jag har aldrig tyckt jag passat in men är ändå fallit för grupptryck *skäms* och kanske inte ställt upp för andra kvinnor som inte kommit in i gemenskapen. Gäller då främst skoltiden.

Oj, jag skulle kunna skriva hur mycket som helst men nu måste jag kila:-)
/Lotten

2006-10-17 @ 11:11:52
Postat av: Manon

Intressanta tanka! Detta ämne är egentligen alldeles för stort för att avhandlas så här och så brett och vitt...

Kan inte låta bli att tänka på Monty Pythons "Life of Brian" där Brian står framför en folkmassa som följt honom av beundran och så säger han till dem:

"You are all individuals"

Massan svara - "Yes we are all individuals"

Så finns det en liiten gubbe som står och tänker till lite och säger sedan "I´m not!"

2006-10-18 @ 21:17:57

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback