Min dag
Storasyster N (8,5) tyckte synd om A för att han inte skulle få åka och titta på dinosaurier som lovat pga tvillingflickan M (2,5) är sjuk så hon sa att M fick vara med henne och kompisen och då kunde A och tvillingpojken S åka! Det blev en SUCCÉ! Det var jättekul att vara med dem där! De såg på dinosaurieskelett, hur vulkaner funkar, tromber lekte de med, åh, vad kul de hade!!! N gillade aldrig museum men A gör det!
Tänkte lite när jag gick där med mina små pojkar som satt och kramades och pussades i vagnen - jag kanske överdriver allt jag känner kring honom och kompisar....Det kanske är så en MAN formas. "Alla vet" ju att män inte har nära relationer (en stereotyp) - kan det vara så att man därför inte vårdar deras relationer som små pojkar heller? De fostras in i denna mansroll av relationer med sämre kvalitet än den kvinnliga från början. De fostras in i att vara mer fåordiga och inte så pratiga.
För små flickors relationer vårdas, det är tal om bästisar hit och dit och leka här och var, har de inga bästisar utan leker med alla så är det ett problem - åh, ingen nära vän! men - killar då? Hur gör vi med dem? Jag har aldrig haft en pojke i 4-årsåldern. Bara en tjej. Men jag tror verkligen inte att man fostrar in ,edvetet, utan at det finns där latent, outtalat, otänkt...
Så han är inte så apart för det är han verkligen och sannerligen inte. Det går tom jättebra på dagis. Han är en bra kompis och leker med alla. Lite mer med tre av barnnen på sin avdelning, en flicka och två pojkar. Det är nog mer mina FÖRVÄNTNINGAR som grusas. För jag vill vårda hans relationer. Jag tycker de är lika viktiga som flickornas. Jag satsar på dem. Jag har inga rutiner eller nåt annat. Kommer ett barn och vill leka så får den bara glida in och jag kan ändra mina planer. Rätt flexibel för jag tycker att relationer är viktiga. Men, jag tror alltså att många omedvetet inte vårdar pojkars lika mycket som flickors? För pojkar/män har ju inte samma utbyte av dem....??? Man fostrar in dem i stereotypen.
Detta är min fundering? Nån som nickar instämmande, nån som invänder? Vill gärna höra mera om detta....
Under tiden, herregud, jag vill inte stigmatisera min lille pojke! Det går ju bra för honom. Knackigt då då han är hemma....fast..kanske det också blir så när man har många syskon - alla tror att de är så upptagna med varandra och leker så bra med varandra så det är ingen idé?
Vill först klargöra att jag inte har några söner... så ta det jag säger från det perspektivet! :-) Är det möjligen så att vi har uppfattningen att killar liksom... ja, det ringer på dörren och det är en kompis, grabben ropar "jag går ut!" och sedan är han borta på obestämd tid... och vi tror (förmodligen ganska befogat) att grabbarna cyklar 47 varv runt gården... sparkar lite boll... kanske knåpar med en koja... Vi tar för givet att grabben har sina kompisar. Tänker inte att "han vårdar sina relationer", för vi får sällan höra känslomässiga berättelser om kompisarna, så som vi kan få göra från tjejerna. Ja, att vi förväntar oss att de ska följa stereotypen, precis som du säger.
Fast hur skulle du vilja vårda hans relationer? Räcker det inte, för både tjejerna och grabben, att du inte omöjliggör umgänget med kompisar, och är beredd på att kanske göra något, ifall något skulle verka fungera sämre? På ett eller annat sätt är det ju DE som ska lära sig hantera SINA relationer. Det lär de sig nog bäst genom att få klara så mycket som möjligt av detta, på egen hand... tror du inte?
Jo Absolut! Ärligt tror jag att jag inte har lärt mig det där med att det inte finns en neutral gård där de åkte bil, cyklade och sparkcyklade och sprang här vi bor nu!
Att huset blev fullt av 5 barn som plötsligt sprang in och lekte en stund för att dra vidare till ett annat hus (hände från 3 års ålder)...Alla dörrar som ständigt stod öppna med barn som sprang och lekte utan att vuxna behövde följa med...
Jag känner mig nog mer isolerad pga saknaden efter det antar jag...jag tycker det är kymigt att gå och fråga, allt känns så mycket mer ett projekt utan en neutral mark...
ja, det ligger nog hos mig...och jag vill dem så väl så man tänker för mycket...
Du har rätt i det du skriver...självklart ska jag göra så, inte vill jag framtvinga nåt.
Men trist är det utan neutral mark! Att man jämt ska vara hos någon...inte det där fria leket..saknar det. han hade det ocså där vi bodde förut. Lekte på gården utan mig hängande i hasorna jämt,
Ja, usch vad fånig och nojig jag är egentligen...jag gör nog höna av en fjäder...men det känns bara att han alltid komemr i kläm på nåt sätt, tvillingsyskon tätt som gjorde att jag inte hann med honom, fast då hade han gården faktikst och barnen där...kontrasten är stor mot i dag och hur N fick ha sina småbarnsår...och så flytten och nytt dagis förra året och så nytt dagis IGEN nu från augusti, närmare oss som visserligen är super och bra att vi flyttade på dem MEN vi börjar om på nytt...stackarn, ingen kontinuitet, han är mitt dåliga samvete...Det gör att jag blir så känslig för allt som händer honom...speciellt som att han är född med akutsnitt och trots att allt gick sååå bra, men vetskapen att han aldrig hade överlevt en förlossning, att om jag hade varit coolare, om vi hade stannat hemma bara en timme längre hade han aldrig funnits i dag. Jag är så överkänslig för hans väl och ve.
usch, ta bort mig fåniga nojiga mamma...
Min pojke, nu 14, har alltid haft bästisar, en pojke i taget, under en period på lågstadiet en tjej. Just nu är det ler- och långhalm med en kille och de umgås inte ens med några andra utan bara hemma hos den andra killen och med hans familj. (Här kan ingen vara, ingen egen dator, två storasystrar som för tillfället i stort sett alltid är hemma.)
En del kanske skulle kunna gissa att det här beror på "brist på konventionella manliga förebilder i hemmet" men det stämmer inte. Jag är inte någon en bästis i taget-typ och hans pappa var det definitivt inte. De han kallade sina bästa vänner var män som han i stort sett bara pratade politik med, det har förbluffat mig efteråt hur lite han visste om dem privat. Möjligtvis hade han en enstaka kvinnlig vän som han var lite mer privat med.
Men jag har många gånger retat mig på pojkmorsor. "Pojkar slåss" - "Alla pojkar spelar väl fotboll!" - "Pojkar behöver springa av sig!" Det är i stort sett aldrig pappor som fäller sådana omdömen. Så det kanske ligger en del i att då framförallt mammor uppfostrar sina pojkar till väldigt konventionella roller.
Jo, jag har faktiskt också hört sådana omdömen om pojkar senaste tiden, faktiskt. Det där blir självuppfyllande profetior, varj egång man säger "pojkar behöver" eller "flickor ät".
Jag är lärare och kan säga att pojkar är i lika stort behov av närhet, trogna kompisar etc.
Det är faktiskt oftare som pojkarna i mellanstadiet kommer och frågar om de får jobba tillsammans är att flickorna gör det. Fast i allmänhet vill alla sitta med någon eller jobba ihop med någon. Människan är en så social figur :-) Ändå tvingas vi till bringa så många timmar om dagen då vi gör saker i ensamhet. Ensamstående eller inte, räkna ut hur många timmar du gör saker ensam, på jobbet med arbetsuppgifter eller i mataffären packandes mjölk. Inte konstigt att så många mår dåligt i vårt samhälle när ett sånt viktigt behov som social gemensam samvaro blir så sporadisk och upphackad. :-(
Be inte om ursäkt för dina funderingar, kära du... man måste få vända och vrida på tankar, även de som inte är alldeles "färdiga" än... Det är klart att det blir annorlunda om barnen inte har tillgång till neutrala ytor att vara på. Och jag tror att det ffa är mammor som uppfostrar pojkar till att bli "riktiga grabbar"... har i alla fall sådana "riktiga pojkmammor" i min närhet. Frågan är hur man överhuvudtaget ska kunna styra upp "sättet att umgås", för barnen... annat än att säga ifrån om de slåss eller gör dumma saker? Jag vet verkligen inte. Jag skulle nämligen också önska att vi fostrade våra barn lite mindre "könstypiskt"...
Har i min närhet två killar, i olika familjer och de känner inte varandra, som har varit oerhört känsliga sedan de var små. Blyga, räddhågsna, lättstressade... och helt vanligt "känsliga". Jag har tänkt på om föräldrarna skulle vara lika bekymrade över killarnas känslighet, om de i stället varit flickor...?