Gårdagen

Mycket att göra på jobbet, efter med de tre årsredovisningarna jag har med brutet räkenskapsår, efter med att plugga in hur man gör den årliga skattedeklarationen jag ska göra nästa år....

För sen till fritids som stängde tidigare just i går. På dagis strular det för min ena tvillings (pojken 2,5) docka är borta. De hade inte hittat den på hela dagen. Tvillingflickans Nalle med stort N är där i alla fall. Pust. Hon klarar sig inte utan den!

Strul vid påklädning, extrem lång hämtning, spring och letande, får hjälp av en ur personalen att ta på jackorna och skorna vilket gör att alla inte skriker i kapp där i alla fall. Plötsligt står Tvillingpojken med sin docka nöjd i famnen! HUR? VAR? Han hade hittat den. Förmodligen hade den hamnat på stora sidan på nåt sätt.

På väg hem slogs alla tre om att få skjuta vagnen. A (4 år) är helt trött och klagar och SKRIKER hela vägen hem. N (8,5) nästan gråter av strulet och gör sitt bästa för att trösta A. A sätter sig vid vägkanten och skriker och vägrar gå...

Äntligen hemma och det är kakafoni. A lägger sig tyst med tårar på soffan på en kudde och jag går fram och kramar om honom och frågar vad han känner när han skriker så där. Arg och ledsen är svaret.

N försöker hjälpa till, försöker steka ägg (pyttipanna) men det blir för varmt och stackarn får stänk på sig. Får henne att läsa för A istället, ovilligt gör hon det medan jag steker pytt (tack Findus för snabba maträtter) OCH dammsuger SAMTIDIGT.

Slutligen lugn, mat och jag städar medan de äter. Maken kommer hem tidigt 18.45 och jag kan städa vidare.

Får ett litet utbrott senare över en sak och N blir ledsen men vägrar säga varför! Till slut säger hon det till maken, hör jag, och jag är nöjd. Jag hann inte prata om det i går, får förklara i dag.

Jahajaj...vad gör man med A som skriker så fort det är nåt? Blir hysterisk och bara FASTNAR i det? Det är så svårt! Jag hanterar det inte alltid så bra...Han kan bli okontaktbar tidvis, vägrar prata bara skriker...Olösligt. Det är i alla fall inte ofta längre och han är extra trött nu och då händer det.

På näthinnan har jag där han låg på soffan, tyst på sin kudde med tårar..så hjälplös och behövande. Han lider själv av sitt skrik...

//manon

Kommentarer
Postat av: Carina m3

Ja, jösses vilka dagar det finns med många små. Tycker alltid det är som svårast när de gör sitt bästa för att täcka upp och ta hand om varandra när jag inte räcker till. Det skär när en 5-åring försöker trösta en ettåring. Som tur är överväger de bra dagarna! Hoppas att ni får en bra dag idag!

2006-10-20 @ 09:18:12
Postat av: Havsfrun

Låter som en bra dag.)
Apropå skrikattacker: Jag har bara en pojk så egentligen ska jag inte dra några som helst slutsatser om pojkar men ibland har jag undrat varför heter det "grin-olle" och varför säger man att pojkar inte ska gråta?

Jo, för dom SLUTAR inte gråta! Min pojk kan bli helt vansinnig ibland och bara skriker och gråter. Det går inte över. Till slut har han och jag kommit överens om att då ska jag lugna ner mitt hemska temperament och sätta mig med honom i knät och trösta. Då har han lovat sluta skrika och gråta. Funkar ganska bra nu. Kanske inget för er men ett tips om han ofta är okontaktbar som min lille pojk.

Postat av: Visionary soul

Jadu, du gör det bra som ändå får ihop sådana dagar... Det känns lite i hjärtat när du berättar om den så otroligt duktiga storasyster... hoppas du hinner prata med henne idag...

Ha en skön fredagkväll, och helg! :-)

2006-10-20 @ 21:41:19
URL: http://visionarysoul.blogspot.com
Postat av: bless

Men hjärtat, du kan inte göra allt samtidigt. Dammsug inte när barnen äter, unna dig att sitta med dem. Om ingen av er är dammallergiker är det ett bättre sätt att nå barnen, det spiller över i andra situationer. Det är min erfarenhet att mina klappar ihop mentalt/själsligt när jag försöker vara fiffig och göra synergi-effekter på allt och kombi-göra allt samtidigt. För då når de inte mig, eftersom jag har för många moment i tankarna, även om jag är där i köket och bakar dammsuger och löser något problem, så finns jag inte med dem. Och jag tror att det inte bara är jag som inte klarar att vara splittrad och närvarande samtidigt.

Var rädd om dig.

2006-10-20 @ 22:49:03
URL: http://blessathome.blogspot.com
Postat av: petra

å gud vad jag känner igen den där!! har ju tvillingar - en av varje som nu är fjorton år. Pojken har alltid hela sitt liv haft den där tendensen att låta all sorg och ilksa gå rakt in i sig själv och sen sitta tyst och uppenbarligen anklaga sig själv...han började som lite äldre att gå in på toaletten när nåt blev honom ohanterlitgt och låta vattenkranen rinna för fullt för att ingen skulel höra hans gråt.
EN grej har vi vetat, alltid, och det är att han inte tål att inte få regelbundet stora måltider - hans ämnesomsättning är helt makalös! Om det går "över tiden" en halvtimme - ibland räcker det med en kvart - så spricker han helt enkelt och kan sen gråta förtvivlat och oupphörligt i timmar!!!
Fast nu då han är äldre så gör han det som sagt i skymundan - tar inte emto tröst - det har han aldrig gjort - och man blir ju så förtvivlad när mna ser hans förtvivlan...
Dottern är helt annorlunda. Och äldste killen också. För att inte tala om yngste...

2006-10-21 @ 08:08:00
URL: http://sallyklee.blogg.se
Postat av: Sofie

oj vilken dag....hoppas du fick prata med N sedan idag och att löste sig...visst mår man kass när barnen blir så där ledsna...jag skulle väl också rekommendera att äta med barnen men vet att jag lätt skulle kunna göra samma sak själv.....

2006-10-21 @ 13:31:45
URL: http://zofy.blogg.se
Postat av: Manon

Vissa dagar är knepiga!

Det där med skrik - det är jättesvårt. Han kan inte kontrollera det om det går så långt. Ska tänka på vad ni sagt!

Ja, storasyster tar ansvar, det gör hon. Gör mitt bästa med för att hon ska slippa. Visst ansvar är ju aldrig fel..

Och nej, jag brukar faktikst äta tillsammans med dem, det gör jag! Men den dagen ville jag bara städa för att slippa nu i helgen....

2006-10-21 @ 13:43:46
Postat av: Annaa M

Brr, hemska hämtningar har jag starka minnen av. Det enda positiva med dem är att de går över.

Vår Pojke här skrek ju mycket som liten, ofta i samband med hämtning. De där utbrotten som alltid slutade med att han somnade, oftast på golvet med ytterkläderna på. Men den som inte kunnat sluta gråta det är inte alls han utan hans Mellanstorasyster. Hjärtskärande tårskvättande illvrål som är omöjliga att gripa in i. Och det håller nästan i än. Hon var säkert 12 när hon grät högt i tre timmar över en konsert hon glömde gå på. Ingen genusfråga utan en "läggning", ett visst temperament. Till synes väldigt lugna personer som får utbrott. Ärftlig belastning. Från fadern förstås, jag är mer jämt uppskruvad, det är enklare. Han blev något enklare med åren, åtminstone mer vuxen.

2006-10-21 @ 13:49:55
URL: http://annaamattsson.blogg.se
Postat av: petra

hm...intressant det där - jag minns mig själv från de där hemskaste åren mellan elva och fjorton, femton...ryyys - för mig var det verkligt dåliga år! jag kunde just som du beskriver, anna - gråta i tre timmar för en missad grej!!
Jag kände hela tiden som om livet rann bort från mig, ohjälpligt - och att det inte fanns nåt jag kunde göra, nånsin, för att förhindra det. En verklig panikkänsla!
Det har jag däremot sett en del av hos min äldsta pojke - dick inte nu så mycket på sistone - men just den där känslan av att varje liten missad "grej"liksom genast får symbolisera hela livet!

2006-10-21 @ 15:49:35
URL: http://sallyklee.blogg.se
Postat av: petra

ha ha ..."dick"...nej, nej..jag menar förstås "dock"!

2006-10-21 @ 15:51:00
URL: http://sallyklee.blogg.se
Postat av: Manon

Nej, jag tror inte heller att detta har med genus att göra alls utan personlighet. Han hade en skrikattack i lördags med över en sak. Somnade efteråt...Försökte hålla honom men han var inte förtjust i det, men tillslut satt han i mitt knä och skrek medan jag INTE fick hålla i honom.

Han springer iväg och kastar sig på golvet och allt...

2006-10-23 @ 07:48:46

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback