Respekt för barnet
Men – hur gör man då om man har ett barn som blir helt okontaktbar av ilska? Experter säger, hålla om, vara nära då barnet är argt och skriker.
Vissa beteenden är oacceptabla och får konsekvenser inte bara för den som gör det utan även för andra. Hur gör man då med respekt? Om barnet inte vill bli omhållen, är så arg så det oemottaglig för resonemang och ord och syskonen far illa av barnets beteende. Har man då rätt att ta bort barnet från situationen eller inte? Har man då trampat på barnet och inte visat det respekt genom att förvisa det ett tag? När inget annat hjälper? När andra lider av beteendet och barnet bara inte slutar?
Hur gör man? Kan man alltid bara prata?
Jag tror lite så här. Alla barn kräver olika grad av engagemang från föräldrar. Det är lätt att ta åt sig äran och anse att ens egna respektfulla uppfostran har gett resultat. De tar åt sig äran för barents personlighet, liksom. Det handlar oftast om att man har ett barn som det räcker att prata med för det mesta. Sedan finns det andra barn som får en att känna sig som en dålig förälder då man brister. Där man noga noga måste välja sina strider. Gå till dagis utan overall på hösten eller som nån annan naken, inlindad i filt för det gick bara inte. Har då föräldrarna mislyckats? Inte visat respekt tillräckligt? Andra föräldrar må fnysa och tycka man är mesig och klantar till det själv. Men dessa föräldrar har nog små telningar som inte kräver lika mycket - på DEN punkten i alla fall! Man fostras av sina barn, man är inte mer än människa oftast och man kan inte resonera och behålla fattningen i alla lägen av respekt. That´s life. En del barn kan man inte resonera med och inte hålla om - just DÅ. En del barn måste stoppas.
Som sidospår - jag fnyste åt föräldrar som klagade på sina matvägrare då jag bara hade min äldsta som åt så bra. Jag gav mat på bestämda tider, inget snask, gjorde allt enligt regelboken. Så kom A (nu 4 år) som en storm med kolik och skrik och blev en grav matvägrare. Samma uppfostran, samma pincip som min äldsta - men resultatet helt annat!
Nuförtiden lyssnar jag och tänker på föräldrar med matvägrare med respket. Jag vet att det inte är så enkelt, att de gör inte fel och att "dessa barn får minsann i sig ändå mellan målen" och annat halvt förtäckt man fått höra som gör en bara så ARG då man har en matvägrare! Och man VET att det inte är ens eget fel utan man gjort allt efter handboken.
//manon
Så där sex år mellan varje barn hade varit bra tror jag så här i efterhand ;^) Då hade varje barn kunnat få den uppmärksamhet det vill ha, kräver och borde få och man själv hade besparat sig ett och annat utbrott på 3-årsnivå. Men när man får sitt första barn vid 30 så är har man inte mycket val utan det blev tätt mellan våra barn. Bra på många sätt och underbart kul för dem själva, det finns alltid någon att leka med.
Men ibland kan jag undra om det egentligen är bra för barn att få syskon medan de själva är riktigt små. De måste ju axla en annan roll då, de blir på en del sätt undanknuffade av bebisen hur mycket man än försöker förhindra det. Och även om man inte medvetet menar det så kräver man av dem att de ska förstå och veta och man blir frustrerad när de inte alls förstår och vet. Förstås, för de är ju också små men man förlorar perspektiven och tycker att en tvååring är stor när man har en nyfödd också!
En lång introduktion men här ligger ett av mina värsta dåliga samveten. Vår äldste pojke har suttit i trappan många gånger för oregerliga utbrott, slag och knuffar mot syskon osv osv. Och jag har inte ens alla gånger burit dit honom respektfullt och lugnt utan kokande av ilska med hopknipna käkar tagit ungen under armen och satt honom där. För att det inte har funkat att låta utbrottet ta tid eftersom maten ska lagas, blöjor bytas på småsyskon eller den slagne tröstas. Vår äldste har ett oändligt behov av uppmärksamhet och bekräftelse och hans utbrott är ibland bara kulmen på kampen för uppmärksamhet.
Inte sjutton hade jag reagerat så kraftigt som jag ibland gör om jag bara hade haft honom. Fanns det inte syskon som kom i kläm under utbrotten så hade inte stresspåslaget blivit hälften så kraftigt. Då hade jag haft tiden, kraften, orken att ge honom mer av den uppmärksamhet han försöker bråka sig till.
Han måste dela mer än han vill med sina syskon, det är roten till många utbrott. Jag måste dela min tid och uppmärksamhet på fler barn och händelser och kan inte låta ett barns behov dominera oss alla. Det är roten till många trappsittningar. Inte överlagd pedagogik utan nödens lag och det är inte bra.
Förlåt om det blev många stavfel men om jag läser igenom alltför noga så deletear jag väl allt för det här blev ganska självutlämnande känns det som. Men så krasst är det här hemma, livet med flera täta barn gör att vardagen måste flyta och då hanterar jag min äldstes utbrott på ett sätt som jag inte skulle göra i en annan situation och då kan man ju undra om det är rätt? Ska det inte vara så att den "metod" eller de konsekvenser man använder ska vara genomtänkta och välvalda och passa oavsett yttre omständigheter? Inte är jag stolt över mig själv alla gånger.
Tror du verkligen att han lider av det? Är det inte mera ditt samvete då du vet att du överreagerat ibland? Jag skulle vara förvånad om det det fanns föräldrar som ALDRIG gjort det.
Jag har gjort båda. Barn glest och tätt. Det är 4,5 år mellan N och A (5 i kalenderår). Visst, jag kunde ge henne total uppmärksamhet under 4,5 år - men var detså bra då? Hon blev sannerligen detroniserad då A kom. Inte ensam herre på täppan, blev tvungen att dela. Tufft för hon har MINNEN av att ha oss HELT för sig själv! Ser på henne som du ser på din första, uppmärksamhetstörst och allt. Kan det inte vara så att man alltid känner så med det första barnet?
A- han är 20 mån äldre än tvillingarna. Tätt MEN han var redan syskon! Fast han såg till att ta iom med sin kolik och N flydde ut på gården och lekte med de andra barnen för hon orkade inte med de timslånga skriken.
Så när är det bra med att få syskon då? Finns det nån annan bra tid än den som föräldarna av olika skäl känner är rätt?
Om man är tvilling då? Då har man ALLTID fått dela och ALDRIG varit utan syskon!
Jag tror att dessa experter resonerar lite för teoretiskt. Visst. I en perfekt värld skulle aldrig nån bli otålig, alltid lyssna, alltid ha tid. Men så är det ju INTE! Är inte det en bra lärdom då? Och att man inte kan skrika och bära sig åt för att få det man vill ha - det är väl en bra lärdom med? Att folk BLIR arga, att man inte orkar med vadsomhelst.
Däremellan ger man kärlek och gosar och allt. Hela spektrakt. Så är ju livet. Man kan ALDRIG bli till 100% förstådd och till 100% få den stöd man vill ha eller uppmärksamhet. Aldrig nånsin! Men man är älskad ändå och sedd. Inte alltid när man behöver det men tillräckligt ofta.
Jag är precis som du Manon inte alls övertygad om att det rätta för barnet är att få odelad uppmärksamhet av två föräldrar (en gärna hemma på heltid antar jag?). Vad är det för egotrippade individer man riskerar skapa då? Jag tror också som du att det är en personlighetsfråga. Den där odrägligaste ungen på barnkalasen som talade om hur allt skulle vara för att så gör vi hemma var iofs ensambarn/barnbarn och totaluppbackad med 200 procent uppmärksamhet - men hennes mamma var ju precis likadan och ansåg sig grovt undanskuffad av två yngre bröder!
Här har alltid storasyster tagit så mycket uppmärksamhet hon kunnat, och det är mycket det... "Det är så ensamt utan M" klagade Pojken när det bara var vi andra tre hemma när han var 6-7 år. Och tycker det nog fortfarande. Trots att han är galen när hon och jag bråkar.
Jag hade ju tre på mindre än tre år. Skulle absolut inte velat ha det annorlunda. Alla har haft någon att vara med. Syskon är ju något gott, inte något ont som man straffar äldre barn med.
AnnaaM:s inlägg skulle ha kunnat varit ett av mina i alla diskussioner om syskon tätt jag har haft på ett annat forum. Syskon är det bästa man kan ge sina barn. Ingen mår bra av att vara i spotlighten hela tiden. Självfallet. Du, Manon, som följt mig längre vet det. Tror till och med att vi har haft nästan exakt den diskussionen när du var hemma i värsta tvillingbebiskaoset. Inte lätt att veta det större sammahanget men jag ville bra skriva det eftersom AnnaaM:s inlägg kändes riktat mest till mig och jag känner inteigen mig i den beskrivna attityden till syskon/ensamtid. Just for the record så att säga.
Fast på ont och gott tänker jag då...
Jag har jättemånga bekanta och vänner där en ålderskillnad om 4-5 år varit helt fenomenal. Man är ju syskon inte bara då man är liten utan också då man är vuxen och rivaliteten mellan täta syskon märks nog om inte förr så då de/vi är vuxna!
Det är inte alls säkert att det blir det äldre syskonet som får det mest tufft, det har ju åtminstone sin plats klar, men syskonet som hela tiden tävlar om att nå upp till den närmast i ålder!
Samtidigt kan man inte ångra eller så. Jag tror inte att man genom uppfostran kan få syskon att uppskatta varandra hela livet även om det absolut är ngt som man som förälder har svårt att acceptera. Men trygga, sedda barn som uppmuntras att vara som de är och utvecklas i sin takt har säkert lättare att synkronisera sin självbild med omgivningens bil av en. Jag hävdar och har alltid känt så, att syskon är det bästa jag gett mina barn av allt jag har gett dem. Men jag kan se att de kan känna rivalitet gentemot varandra under vissa omständigheter.
Att brusa upp och sätta gränser som ibland kan kännas alltför hårda, tom för oss själv, det gör vi nog alla som föräldrar... det är inte hela världen.... men absolut ngt att begrunda och förhålla sig till och inte bara acceptera som en del av socialisation... Det tar sin lilla tid innan känsla och intellekt börjar samarbeta....
Rika
Ja, jag vet. Jag gick på knäna då twinsen var bebbar. Jag tror dels att A-s skrik gjorde det jobbigare än vad det behövde vara (än i dag kan jag tycka att det vore bra enklare utan det där, att det är hans skrikvanor som gör det svårt, hemskt, jag vet men jag älskar honom vill inte vara utan) och dels mina egna krav. Var van vid att först bara ha ETT barn och ge det ALLT. Märkt av min uppväxt hade jag höga krav på"seende" eller rättare sagt, jag visste inte vad som var "normalt" seende. När A kom var N så pass stor ändå så hon kunde gå åt sidan. Eftersom vi bodde på barnrikt ställe flydde hon till sina kompisar på gården då A skrek om eftermiddagarna/kvällen.
Då twinsen kom. Herregud med de krav jag hade på mig DÅ! Det gick bara inte (+ sömnlösheten som gjorde mig känsligare och dummare).
Nej, jag tar det lugnare nu. Jag vet att jag inte kan bli perfekt och ta hand om allas behov jämt så fort de uppstår och att jag inte kan se alla jämt, att de har varandra. Det är skönt! Känns som om hela familjen börjar landa nu öht.
Syskon är det bästa man kan ge sina barn och jag är medveten om att det finns inga garantier för framtiden hur nära vänner de är i vuxen ålder vare sig de är täta eller glesa syskon. Det är personligheter och allt.
Jag klagar inte på 4,5 års skillnad heller. Men vi hade svårt för att få barn så jag var ju salig då N föddes. Tror jag band henne för mycket ändå. Sedan kämpade vi på ytterligare några år för nästa och nästa.
I dag tror jag inte att N "lider" mest, hons er till att få det hon behöver. I dag vet jag inte vem som är mest i kläm? De leker så bra alla 4 egentligen! Och jag kan inte se att det är bara JAG som förälder som är ALLT för barnet. Jag kan se det alla omkring dem som positivt. Även N-s kompisar som leker med de små! Jag kan inte vara allt för nån.
Nej, nu vet jag att man gör det man måste och allt gör man inte bra. Så är det bara.
Hm Carina, jag läser ju bara det jag ser här och du sa faktiskt att 5-6 år skulle vara bäst för att varje barn skulle få mer uppmärksamhet. Och jag dristar mig att tro att total uppmärksamhet från just föräldrar inte är det viktigaste. Men ok!
Jag vet ju bara två varianter; de jag varit med om själv. Oerhört praktiskt med jämngamla barn. Skulle jag haft ett till så hade jag velat ha det året innan den äldsta. Paktiskt att ha allt på en gång, hörde med fasa om en familj som hade blöjbarn i tolv år! Jag som tyckte sex år var minst ett för mycket.
Mellan mig och mina syskon var det långt. Det innebär att jag inte hade samma barndom som min bror. Uppmärksamhet fick vi ju båda, men vi fick väldigt liten tid tillsammans och har väldigt svag emotionell kontakt. Min syster var så mycket äldre att hon fick ta hand om mig väldigt mycket. Så att föräldrarna slapp ge mig så mycket uppmärksamhet, det är också en variant från en annan tid.
Mina flickor har inte "umgåtts" på flera år. Det skiljer 15 månader men de är så olika och storasyster är så mycket storasyster. Finns inga garantier för hur det ska bli, hur man än gör.