manon

Läser tidningen. Tydligen så kan det hända att vårdnadsbidrag införs i Stockholm. Som det ser ut nu 6000 kr före skatt. Det betyder att jag tex skulle få 4000 + 4900 (tror jag barnbidraget är på) = 8900 kr i månaden att leva på. Inte mycket alls. Visst, man kan gå ned i standard.

Skäl anförs att det är orättvist att barn i förskola får en massa subventionerat medan barn som stannar hemma inte får ett öre. Jag kan inte se det så. dagis är till för att föräldrarna ska jobba och de måste ha barnen nånstans. Att välja vara hemma, det är väl ett personligt val man gör? Ska hemmafruar/hemmamän subventioneras av staten? Visst, det är ett viktigt arbete, men rent krasst ekonomiskt så ger det inget till samhället. Psykosocialt då, dvs på sikt lugna trevliga individer? Nja, det finns många sätt att växa upp på, inget är egentligen bättre än det andra, hur barnen växer upp handlar helt om föräldrar ideologi och ekonomi och vilja. Rätt eller fel på nåt sätt har jag svårt att se. Man kan bli en helt OK individ av att vara på förskola eller hem och det kan bli helt fel också....båda två. Men det normala barnet, utan något som försvårar av nåt slag, utan som barn är mest klarar det föräldrarna tycker är bäst för dem och klarar normala frustrationer. A som gillar att vara hema, han fixar dagis med. Han lider inte av det även om han föredrar hemmet.

Sedan läser jag hur socialdemokraterna vill pusha mer för skolan, eller bli mer tydliga och vill göra förskolan än mer pedagogisk för att de barn som gått i förskolan klarar skolan bättre och barn tycker det är roligt att lära när de är små. Då blir ju dagis än mer norm! Då är inte förskolan till för att föräldrar ska jobba utan vi ska tillhandahålla barn för förskolans verksamhet?

Ja, jag är emot vårdnadsbidrag av vissa skäl. Jag tror att man kan underlätta för folk att göra det de vill på andra sätt än just vårdnadsbidrag, men det är inte vad jag vill diskutera här, riktigt... Men jag har svårt att tro att det är så att barn som gått på förskola får lättare i skolan än den som stannat hemma. Möjligtvis att kunna vara i grupp och klara sig, ja. (Å andra sidan med så många barn jag har så är det inget större problem). Jag märker hur läraktiga de är. Tex bakning blir matematik och volymlära. De lär sig massor av det jag gör. Nyfiken är jag på vilket sätt sossarna vill göra förskolan mer pedagogisk. Jag vacklar här, visst de lär sig massor som små små barn som är nödvändigt, snö är kallt, de frågar varför det regnar, de testar i vatten vad som flyter och vad som sjunker. Det kan de även lära sig hemma. Barn är nyfikna. Jag kan inte låta bli att tänka att det är nog rätt komplicerat det där. Och jag undrar, om det är mer skollik förskolan ska bli så blir det så bra då? Eller ska det läras via lek? Gör inte barnen det redan? De är små forskare av naturen när de är så små och alla har olika intelligenser och sät att lära sig. Det märker jag bara på mina fyra, alla kombinationer. Tar två exempel som är lite ytterligheter. Äldsta Dottern, hon experimenterade/experimenterar aldrig, hon TÄNKER ut istället hur allt ska vara. Min pojktvilling däremot är inte övertygad förrän han handfast har KOLLAT hur nåt är, han måste bara experimentera, tänker med händerna. Om jag säger att "Stenen sjunker i vattnet" så accepterar N det och förstår varför, man kan resonera på ett intellektuellt plan med henne och man har kunnat göra det sedan hon var mycket liten, har inte med åldern att göra ett dugg, utan läggning, medan S tar det som ett roligt experiment, han måste GÖRA det också för att greppa och förstå. Han är inte dummare än N, åh nej, inte alls, men han har annat sätt att lära bara. Mer handfast.

Jag vet inte vad jag vill med detta, Bara tankar som kom av artiklarna. Att det inte är så enkelt, dagis och vara hemma. Lärandet. Att jag på nåt sätt känner mig skeptisk till att förskolan ska bli mer skollik (OM det är det de menar!). Att det finns olika sätt att lära på och läras på. Att det kanske är bra att små små barn innan skolålderna får ta och experimentera som de vill om det de vill. Det är därför jag gillar Reggio Emilia-pedagogiken - för där säger de att barn föds med 100 språk men berövas 99 av dem. Vi hade förr ett rent sådant dagis och oj! De utgick från barnen, det var inte skollikt alls, men de uppmuntrade barnen att utforska. Styrde inte utan följde med, fastnade barnen i nåt tema de valt så hjälpte pedagogerna dem med frågor för att få igång dem igen. Nu har vi ett dagis som är inspirerat av den pedagogiken. Ett mycket bra dagis men inte Reggio Emilia för fullt. Det märks. Det är mer styrt. På vårt förra dagis stod ALLT framme, musik, teckning, lera A:LLT och barnen kunde ta sig för det de ville. På detta dagis så har de allt men pedagogerna bestämmer när var hur. Där är det inte så att en 18-månaders bara kan ställa sig framför att staffli och måla när det vill, utan det blir i ett mer schemalikt tillstånd.

Ja, jag vet inte vad jag vill med det här som sagt...som sagt, det är komplicerat. En konst att utveckla barnens förmågor och att uppmuntra dem i det DE vill göra och deras förmågor. Och att så mycket beror på föräldrars åsikter och känslor och ekonomi om hur barnuppfostran bör vara mer än att det finns ett rätt och fel. Jag kan tänka mig att det ofta kanske handlar mer om föräldrars känslor än om barnets behov? I vissa fall i alla fall. Menar då inte att barnet då missgynnas utan i helt normala fall (och jag utesluter inte mig själv i att göra detta fel heller). Det är svårt helt enkelt. Man kan bara göra det man tror på och det kan bli fel med. Ändra sig, testa annat, testa igen. Man kan bara göra sitt bästa. Och jag undrar om det inte är bra om de först lär sig handfasta saker och förtås sin omgivning före mer abstrakta saker? Även om abstrakta lärdomar smygs in här och var ändå som tex just vid bakning (det är massor av matte det!!)

//manon