Må bra
Det är som attt så mycket är svart eller vitt i dag. Om det är en liten smolk i bägaren så är det inte bra, man mår inte bra. Som jag sagt tidigare, vi är så högt uppe på Maslows behovtrappa att vi svindlar. Vi tror att man ska må bra jämt och alltid få det som vi vill ha det jämt oavsett om det är rimliga krav och hur det ställer till det för andra.
Om man har den inställningen - vilka krav man ställer på både sig själv och omgivningen! Klart att man då verkligen inte mår bra då...?
Men jag har insett att det finns de som inte har den inställningen också. Ofta verkar de som får kämpa för att tillvaron ska gå ihop som inte har den inställningen. Som inser att allt inte måste vara perfekt för tat hänga ihop och man ska få må bra. Som finner lycka trots inperfektion. Som har en drivkraft som gör att de tar sig igenom.
Kanske är det en livsinställning. Kanske är det viktigare för en del att "må bra" oavsett vad det ställer till för omgivningen eller om det är rimliga krav. Kanske är det människor som är oflexibla och har bestämt sig för att bara ett sätt är det rätta. Vad vet jag.
Jag blir bara konfunderad ibland när man hänvisar till att man ska må bra oavsett. Bara man själv mår bra så är allt OK.
Nåja, jag bryr mig inte. Kanske har jag fel i min reflektion. Vad tycker ni? Är jag hård här?
(hinner inte formulera mig snällare, nu vaknar barnen)
//manon
Ja du, jag har ju också läst ursprungsdiskussionen fast jag aldrig förstod hennes problem. Men vi är ju alla olika...
Generellt så tycker jag väl att man ska tänka mindre på sig själv, men i motsats till det så känner jag som om jag tänker mer på mig själv nu än för ett par år sen. Dels för att man annars hamnar i underläge, dels för att om man inte mår bra så mår andra runt omkring en dåligt. Förstår du? Om man inte mår bra går det ut över familjen som får ta smällarna. Så jag tycker det är bättre att vara lite mer egoistisk på jobbet och må bra hemma... Men nu pratar jag om arbetsuppgifter som är orimliga, obetald övertid, mm och inte att inte alltid vara hemma på kvällen...
Nej, jag tycker inte du är hård, men vad som är rimliga krav för att uppnå lycka är nog väldigt individuellt. Jag tror faktiskt att de som inte är perfektionister där mår bättre, för de kan uppfylla sina egna krav lättare.
/Lotten
Jag har också läst ursprungsinlägget.
Jag vet inte alla faktorer till varför hon gör sitt ställningstagande, det vet ingen bara hon och hennes man. Hon skriver att det är för att hon ska "må bra". Under rubriken kan en massa andra små faktorer och anledningar dölja sig, och de preciserar hon inte. Eftersom jag inte vet grundorsaken till hennes ställningstagande så kan det i min synvinkel verka "konstigt" och "orimligt". Jag saknar den fullständiga informationen om hennes totala situation för att min bild ska gå från konstig och orimlig till förståelse. Trots min oförståelse innebär det ju inte att kvinnan talar sanning.
Om man isolerar orden från detta inlägg så tycker väl jag att _om_ man kan ordna sin situaton så att man blir nöjd och mår bra...så bra då. Det är väl det alla vill? Må bra?
Om man lägger orden i sitt sammanhang dvs hon vill må bra och om att hennes kolleger mår mindre bra pga hennes handlande. Det dementerar hon och poängterar flera gånger att ingen påverkas. Jag kan således inte dra någon annan slutsats än det hon skriver: ingen påverkas av hennes beslut, så då spelar det väl ingen roll? Jag kan inte verifiera hennes påstående om att någon inte påverkas och jag kan heller inte hävda att någon påverkas, eftersom jag inte pratat med någon på hennes arbetsplats. Så om hon ställer orimliga krav på sin omgivning går ju inte att säga eftersom det saknas information om det.
Kontentan är att visst kan du ha rätt i din reflektion om du vet mer än den information som skrevs. Annars tycker jag du är för hård, om du drar slutsatser som är grundade på fantasier.
LG - ja så resonerar jag med som du skriver!
Ullis - och du har också rätt i det du skriver, vi vet ju inte alls. Bara det som framkommit. Som det ser ut så verkar det orimligt men det är mycket man inte vet också. Man kan säga att hon fick inte fram allt helt enkelt för att nå förståelse.
Japp Ullis, där fick du mig. Klart vi inte vet riktigt hur det är. Jag irriterade mig på intrycket och inställningen hon framförde att barnlösa ska ta hennes tider för hon har ju barn och de implicit inte hade lika mycket viktigt att göra efter arbetet som hon. Det gjorde att jag inte riktigt läste det hon skrev om vikarier och att det finns många sådana. Även om jag i mit stille sinne tänker att vikarier kostar hur rikt förtetaget än är och om alla föräldrar och andra ska ha särbehandling blir det dyrt för företaget.
Men, du har rätt, vi vet egentligen inte utan det blir presumtioner eller fantasier som du kallar det.
Jovisst tänkte jag som du först, ska jag erkänna. :-)
Sedan funderade jag på varför jag ens reagerade. Alla är ju olika och bara för att jag tänker på ett sätt så innebär det ju inte att det är rätt för henne. När jag försökte förstå hennes ibland komplicerade framställning så kände jag att det fanns dolda faktorer. Jag tror att hon inte ville berätta allt och då blir det lätt "konstigt" när man ska försöka förstå. För hon ville inte heller förklara tydligt. Det var en aning kortfattat så att säga. Att göra vissa saker för att "må bra" kan ju inrymma så otroligt mycket. Det finns så mycket som människor vill dölja medvetet eller omedvetet. Då blir budskapet snårigt.
Jag kallar det fantasier, eftersom vi saknar helhet och blandar in saker som nog tillhör oss själva. Vi fyller i de luckor (med våra fantasier)som finns för att få en helhet. Fast det med goda intentioner, det fanns vilja att förstå henne.
Ja och nej. Jag tycker inte att man som småbarnförälder ska förskansa sig förmåner som andra blir lidande av d v s jag jobbar mindre så får du jobba mer. Samtidigt tycker jag att arbetsgivare många gånger har orimliga krav på samtliga medarbetare dvs arbetsbördan är för stor. Och här säger jag ifrån på ett annat sätt än tidigare. Jag jobbar åtta timmar om dagen punkt. Tar inte med mig jobbet hem på helger. Och det tycker jag egentligen ingen ska behöva göra....men i slutändan kankse det blir så att andra som inte har barn får jobba mer därför att jag avsagt mig kvälls- och helgarbete och de inte vågar, de har inget att "skylla på"....verkligheten är komplex....
angående den där diskussionenen, jag läste också den...det är väl samma här. är det som hon säger att absolut ingen annan blir negativt påverkad av det hon gör så är inte jag den som bryr mig. samtidigt har jag sett "the other side of the coin", min moster som är ensamstående och i femtioårsåldern jobbar inom vården. hon jobbar i princip varenda helg och nästan alltid kväll just därför att hon är ensamstående samt dålig på att säga ifrån....alla frågar henne, tom chefen att "du som inte har ngn famijl kan väl ta Xs helg, kvällstimmar. du har väl inget emot att jobba julafton etc"....men som sagt om det är så även i den här personens fall att ngn annan får ta skittimmarna vet jag inte...
Har inte tagit del av den där diskussionen, och som flera sagt, det är svårt att bedöma något man inte vet allt som. (För mig som hela tiden haft jobb och uppdrag som medfört att vara borta regelbundet på kvällar verkar det som ett egotrippat lyxproblem, men men...)
Men är det inte alltid så, att en del människor alltid ser till att få det som det passar just dem? Det är alltid viktigare att just de "mår bra" än andra. Att andra också har barn är inte intressant. Visst är det alltid i en grupp människor som man har något slags samarbete med någon det ska tas mer hänsyn till. Påfallande ofta är de personerna ensamstående, medelålders kvinnor utan barn, unga ensamboende män. De har så mycket omkring sig, de är så trötta, de har så mycket tider att passa, de måste få rå om sig själva och de måste prioritera. Kanske blir de så där för att gardera sig mot alla som tycker att "du som inte har barn..."
Det är en förmåga också, att få sin omgivning att tro att man har det värre än andra. "Du måste tänka på att hennes pappa 91 dog för fyra veckor sen!" Va, hör ni inte hur dumt det låter...
Själv har jag alltid varit precis tvärtom. Ingen man behöver ta hänsyn till, hellre be om att vara barnvakt till tre till än att erbjuda sig hjälpa till, alltid den som fått hålla tyst när huggsexan om mötestider startat. "Kan inte dina barn klara sig själva nån gång?" (Jo, men inte alltid!) Osv.
Sofie och AnnaaM - har inget att tillägga era kommentarer! Så är det, komplicerat och många faktorer.