manon

Nu har jag landat lite efter telefonsamtalet med halvsystern. Jag har bestämt mig för att låta henne ringa och prata med henne då hon ringer men inte ta initiativ själv.

Hennes föräldrar vet inte om detta att hon tagit kontakt. Jag vet av egen erfarenhet att man äger inte sina barn, barn talar inte om allt och tänker väldigt annorlunda än sina föräldrar. Jag var en sådan själv! Barn är mer kritiska mot en själv än vad man tror och barn säger inte allt de tänker.

Det där med uppfostran är mer fernissa, så att barnen kan vara i möblerade rum, liksom. Sedan ska man helt enkelt lära sig umgås och samspela med sina barn precis som vemsomhelst annan man inte är släkt med. Man ska inte tro en massa om sin betydelse och påverkan som förälder. De tänker själva! Spelar ingen roll för relationen i längden om man varit hemmaförälder i 10 år eller slängt in dem på dagis vid 6 månaders ålder. There´s more to it! Det handlar om att inte svika, att inte klanka ner, att lyssna, att alltid hålla dem om ryggen och vara nån de kan skrika på och nån de kan söka skydd hos utan att brytas, som en stor gammal ek. Stå pall, helt enkelt för allt. Att aldrig ge upp om sina barn. Det är det det handlar om! Åh, hoppas jag klarar det! Har en oro. Hoppas JAG klarar detta!

För mig är det blandade känslor fortfarande. En del rumsrena, andra inte. Visst finns det en liten nyfikenhet från min sida och hon kan vara mer lik mig än vad jag tror (trots att hennes mamma, min elaka styvmor är hrmf), en elak känsla av att vilja vinna över henne på min sida, en annan känsla om att jag vill inte vara vän med styvmors dotter, en känsla av att så orättvis världen är att de som skulle vara värda att bli föräldrar inte blir det och de som inte borde bli föräldrar blir det, rädsla för att bli lurad. Bäst att hålla avstånd, den berömda integriteten. Jag vet hur de kan prata, styvmor och fader, och vet att de kan rikigt göra ner någon (dvs mig).

Jag vill inte återigen luras att engagera mig i en person som kan svika. Ja, jag vet att hon är bara kring 12 år men den delen av familjen har jag varken tillit för eller förtroende till. Jag vill dessutom inte fucka upp mitt liv med att föra in fader och styvmor igen. Det brukar inte bli bra.


Jag vill inte luras till förtroende och vänskap bara för att bli sviken igen. Aldrig. Jag håller mig avvaktande. Ja jag vet hur gammal hon är och det är inte jämbördigt eventuellt förhållande till varandra vi talar om här men så här KÄNNER jag och jag vet att allt inte är rätt.

Avvaktande, vänligt bemötande. Så gör jag.

Alla mina förvarsmekanismer är på högspänn. Allt från fallskärmen till kanonerna över till murarna. En stor VARNING har utfärdats i sinnet. Försiktighet! jag vill inte bli synad och sedan förkastad. Att de hade minsann rätt om hur hemsk jag är. NEJ. Jag vill inte! Låt mig leva i fred med mitt liv och låt mig bygga upp den kärlek jag kan finna och den självänsla och själförtroende som så raserats i fred. Jag vill inte gå igenom några känslostormar igen. Jag vill leva i fred utan att ständigt vara rädd för att bli fördömd, bortkastad och kritiserad.

//manon