Dumma skämt
Ja, det blir mer komplicerat med åren. Svårt är det att prata med henne med för hon ser till att bli ledsen - för nåt helt annat - nu sist för att hon "alltid är yngst" vilket var ljusår från det vi talade om. Tror att det är för att hon avskyr kritik, vet antagligen att vi har rätt och hittar nåt att gråta över så vi ska trösta? Vet inte. Men att inte gå med på att börja trösta och säga att det där är nåt helt annat resulterade i att hon slutade. Man ska inte ställa upp på att tycka synd om, inte på DET sättet.
Så, hon tog det hyfsat bra. Jag hoppas hon slutar med de dumma ouppskattade skämten. Gillade det inte alls i dag. Svårt med balansen dessutom att säga åt henne då gäster finns med.
//manon
Svårt att förstå riktigt vad det handlar om. Men jag tror det gäller att vara väldigt diplomatisk.
Barn äger en fullständig oförmåga att "skämta". Men triggas ofta av oförståndiga vuxna att göra det. Kan vara svårt när man är nästan stor och vill umgås med vuxna på vuxnas vis och i upphetsningen drar till med lite roliga historier. Katastrofen uppstår när man upptäcker att man gjort bort sig och att det är man själv som blir skrattad åt, inte skämten, och att föräldrarna är irriterade.
Men jag vet ju inte riktigt om det var nåt sånt...
Ja man måst vara diplomatisk. Jag var så snäll jag kunde då andra var med. Men så är det som du skriver och det var antagligen därför hon blev ledsen, just den där känslan du skriver om. Inte kul för henne. Inser nu att det måste ha varit det som svidit mest i samtalet med oss (utan främmande). Men det gick bra på slutet ändå kändes det som. Inte lätt att växa upp och som du säger försöka vara vuxen på nåt sätt och skämta på det de tror är vuxnas vis eller nåt?
Jodå, jag tror nog att din äldsta vet vad det rör sig om för hon tyckte det var larvigt med, hörde jag!