Själavandring
Jag vet inte hur länge detta ska pågå. Det är varmt och soligt och jag njuter men, allt känns så….prosaiskt. Vart tog fantasin vägen? Längtan? Drömmarna? Dränkt sig i pastakastrullen allihop?
Jag vill inte bara vara en kropp som äter och skiter och går och mumlar. Jag vill känna mig LEVANDE! Utforska andra dimensioner. Resa…följa med min själ…Gå på vägar jag inte gått på förr…
Läste att folk förr var mindre deprimerade men mer melankoliska. Att det är Freuds fel att melankoli ska botas. Förr skiljde man på själ och kropp, man matade även själen med allsköns religion och filosofi och annat humbug, man hade tomtar på loftet och i ladan och älvor dansande i skogsbrynet och näcken i ån. I dag matar vi bara kroppen, och glömt själen, vilket gör att många i dag känner sig just – deprimerade. Förr såg man på melankolin som ett kreativt tillstånd, alltså när man var ledsen utan anledning, utan någon förlust eller att man fått ett piano på tån. Idag vill man med piller bota sorg över förluster som egentligen är fullt normala tillstånd tillika ”melankoli” eller nedstämdhet utan synbar anledning. Det är när man inte matar själen som man utvecklar en känsla av tomhet…
Ligger det inte nåt i det? Själen är avskaffad i dag….Allt kan botas via kroppen med prylar, likt reklamen som en välkänd luxuös klockfabrikant kör om morgnarna – varför köpa en billig klocka som ser likadan ut som det dyra originalet – svar, känslan…av att vara en vinnare. Jag kräks varje gång jag hör den reklamen! Måste vara ett skämt?
Min själ behöver ingen dyr klocka! Min själ behöver – ja, vad? Hur håller man fast den? Jag försöker hitta och hålla fast min själ och ibland hittar jag den men så…Ja..försvinner den…Jag har sett den på själaparty en gång. Jag gömde mig i buskarna och tittade längtansfullt in genom det stora fönstret på balsalen. Där hade alla själarna samlats för att festa efter sin årliga konferens. De susade omkring där fnissande och skrålande och skålande. Skålar med snittar och chips och godis låg här och var…En del var överförfriskade och dinglade i kristallkronorna och föll vilt skrattande ner, det gjorde inte ont varken på dem eller dem de ramlade på ty själar är lätta och eteriska…De skrattade bara ännu mera….Har aldrig sagt till själen att jag vet var de håller konferens för då kan jag åtminstone se honom/henne på håll en gång om året…
//manon, melankolis, tyvärr ej kreativ
Manon, du skriver så BRA! Förstår precis vad du menar. Håll ut, det blir bättre. När barnen blir äldre kommer de att behöva din själ ännu mer och då kommer den tillbaks, stärkt av en trevlig semester. Men du har en vikarierande själ, visste du det? Om du inte märker av den så är det för att den behöver tydliga instruktioner om vad du förväntar dig av den. Systerliga kramar!
Intressant läsning. Men trist som jag är vet jag inte om jag har någon själ. Bara en evigt tänkande hjärna.
Fast har aldrig tänkt på att den kan vara på konferens kanske?
Håll ut, även om det känns hemskt nu, så kommer din själ tillbaka!
Det mesta idag handlar om "obalanser i hjärnan" även om det hänt tråkiga saker eller något annat yttre. Jag tror mig förstå vad du menar.
Förstår precis vad du menar... hamnade där helt plötsligt i eftermiddags.
Själlös och eländigt rastlös... vill göra en massa saker men vill ändå inte. Orkar inte... humöret hänger som en blöt illaluktande disktrasa på en krok någonstans. Allt är bara tungt och jobbigt och tråkigt. Var det så här livet skulle vara? Jag som ville så mycket och är så instängd på ett sätt... jag som vill ha frihet och lust och längtan och ett sjujädra sprudlande humör. Just nu känns det som om jag skulle gömma mig under en sten... skulle kunna dränka mig i diskbaljan... eller kvävas av smutstvätten i tvättkorgen... brännas ihjäl av strykjärnet som stryktvätten håller på att slänga på mig... ramla ner i det vattenfyllda diket när jag är ute med hundarna.
Och så vidare...
Nä, det är inte min mening att lägga mer tyngd på din börda.
Visst är det så, vi matar kroppen men inte själen!
Candide - den vikarierande själen verkar vara väldigt lat....
Havsfrun - absolut konferens. Och så sitter de och tycker sund om sig själva för ingen bryr sig. De har möten á la AA.
Flaskis - ja, obalanser...
Nina - inte lägger du sten på börda, precis så är det med alla måsten...
Inga - japp!
Vad jag menar också med "själ" är att vi idag är så bra på att ta hand om de fysiska och materiella behoven att vi glömmer en annan dimension av livet som människor hade förr. Förr, hade man det inte lika materiellt bra men var lyckligare ändå för att man "tvingades" se lyckan på annat sätt. ta hand om själen...det må vara elektroniska impulser i hjärnan men även de behöver matas av annat än frukt och grönsaker och nötter. Eftertanke. I dag är vi så prylgalna. Visst, jag gillar också vackra saker, jag vill inte hyckla, men det är inte dem som gör mig lycklig! man "måste" inte ha allt som sköljs över en, alla saker som ska förbättra våra liv...Lyckan och själen kommer inifrån. Vem var det som för ett antal år sedan drog i spaken på ett snabbtåg för att protestera mot vårt samhälle som snurrar allt snabbare?
Vill bara tillägga att mitt påpekande om obalanser var ironiskt menat, eftersom jag tycker att det är att förenkla allting. Visst är det precis som du skriver i ditt tillägg.
Tycker det är märkligt att de kan förklara sorgen över något med "obalanser" när det handlar om en förlust.
Flaskis - jag förstod det:)! Och märkligt är det. Fullt naturliga tillstånd anses som nåt som ska botas...