Närvaro
Just nu undrar jag över förälderns närvaro. Jag menar jag tycker att vi ständigt och jämt har måsten som föräldrar, städa och laga mat och annat hemskt. Själv är jag en opraktisk, slö och onyttig människa som ser allt detta inkl trädgårdsarbete som jobb som bör undvikas. Så länge det går...
Så, av ovan anledning anser jag inte att det är samvaro med barnen att de är bredvid när man gör allt trist och är på trist humör. Jag vill GÖRA saker med dem. Bara vara med dem medan de leker, prata, läsa etc. De är ju så många och jag vill vara mån om att se dem även om jag inte lyckas...
Men liksom, hemarbete är så trist så jag kan inte se det som samvaro, jo, de gånger vi har en drös med wettexdukar hemma och alla barn vill ha varsin och torkar himmel och jord med dem!
Jag antar att denna rädsla att inte se barnen mitt i alla huhållsbestyr, att jag inte tillmäter den samvaron så stor betydelse bottnar i att jag aldrig kände mig sedd som liten. Skillnaden i situationen för mig och mina barn är egentligen STOR, men KÄNSLAN finns kvar för mig så detta med att SE och BEKRÄFTA barnen är viktigt för mig. Och jag misstänker att jag överdriver, faktiskt...Men så tänker jag att de går ju länge på dagis med dagens mått mätt (8.30-16.30) och när jag är hemma så vill jag umgås med BARNEN och inte med sopkvasten och diskmaskinen och tvätthögen och spisen...Dessutom tycker jag de sistnämnda sakerna är sååå tråkiga....Usch, vad jag låter bortskämd, men jag GÖR dem, men inte alltid med gott humör...
Men, som sagt, jag misstänker att jag har för stora krav på samvaro...? Vad är "normalt" seende och bekräftande? Vad är att se för lite? Som sagt jättekonstiga frågeställningar jag har men jag känner inte till normaliteten därför får sådana här mer struntsaker större proportioner hos mig...Minns inte att min farmor la ner så mycket möda på hushållsarbete heller...gjorde det snabbt för att sedan softa....
Jag tänker så jag knakar...
Är fortfarande in i norden trött förresten. Läste i tidningen att en undersökning kom fram till att kvinnor med barn inte är tröttare än kvinnor utan barn, men är kvinnor så HÄR trötta utan barn? Jag är in i norden trött. Kan inte beskriva det. Så trött att jag (skäms) började gråta då jag städade i helgen för att S-twinset (2 år) hällde ut målarfärg på bordet så jag fick torka extra...Dumt, va´? Skäms....Men alltså allvarligt, jag är trött...Har ett synfel och fuskar, vägrar glasögon, men nu är jag så trött att det är svårt att behålla skärpan med ögonen nu så jag funderar på att äntligen våga skaffa linser.
//manon
Ja,inte är det kul, alla de där måstena. Ändå är det ju sådant som ingår i vanligt vardagsliv men visst gör man hellre annat. Frågan är om kvaliteten på vardagssamvaron blir sämre i barnens ögon för att du går något som är trist i dina? Det är ju inte helt säkert att det sambandet är hugget i sten. Men jag förstår vad du menar och har själv börjat fasa så smått för att det snart är dags för stresskarusellen även för vår del. Efter jul varvar det upp för då kommer jag att börja jobba 50%, sambon 50. Ett halvår efter det är det kört, då är även vi inne fullt ut i karusellen med jobb och dagis. Men då har vi ju haft nästan 6 år när någon varit hemma hela tiden så jag ska egentligen inte klaga. Men Ebbe är ju fortfarande liten då...bara 2 år...vill inte att han ska ha långa dagar på dagis då.
Nu när jag känner att allvaret närmar sig så är jag verkligen tacksam för att tiden faktiskt finns i överflöd här hemma. Det finns slötid, dötid, tid för tvättberg och för samvaro av både hög och låg kvalitet. Men aldrig för dåligt samvete, jag är så tacksam för det.
Och hyggligt självgod lät jag väl nu men jag ville sända en tanke till dig som sliter med att få tiden att räcka. Men bara att du tänker på vikten av att bekräfta dina barn gör förmodligen att du gör det mer än de flesta som bara gör och sällan reflekterar. Pepp!
Carina och grabbarna
Jag tror att det är så att vi som inte är sedda som barn har svårt att veta när och hur vi ska göra så att våra barn i sin tur känner sig sedda.
Kanske är det så att man kan göra tråksaker som städ och disk tillsammans och de känner sig sedda. Troligen är det så, men inte alltid, enligt min erfarenhet. Ibland tycker ju ungarna att det är roligt att hjälpa till och när man då gör dessa saker tillsammans så känner de sig sedda ändå.
Men... de behöver ju även sin egen lilla tid var och en när man bara ägnar sig åt dem. Det är en vinglig balansgång man har att utföra för att det ska bli rätt. Jag tror att jag lyckats för jag har inte hört några klagomål. Men, som mamma har man ju alltid lite dåligt samvete och inte blir det bättre av att man inte vet hur det egentligen skulle ha varit eftersom man inte var sedd själv som liten.
Det är ett besvärligt kapitel detta. Man får gå på magkänsla och intuition och även komma ihåg att man gör sitt bästa. Och ditt bästa är ditt bästa för dina barn, de känner ju dig och pappan och vet hur familjen fungerar och lever mitt i det. Så jag tror att det blir bra barn av dem!
Och hushållsgöromålen ÄR tråkiga - det är endast när de är undangjorda som de är roliga.
Ha, ha vad jag känner igen mig....jag tycker hushållsgöromål är pest och jag kan samtidigt inte slappna av förrän den värsta skiten är röjd.....
ibland är det ok, laga mat och baka med dem kan jag tycka är kul,men resten.....försöker dock svälja min "stress" när Emmy vill hjälpa till att svabba av köket och dessutom dränker vardagsrummet i skurvatten......och låta henne hjälpa till....som flera skriver, även om vi tycker det inte är så kul, kankse deras upplevelse är e helt annan...
vi har "löst" det så att jag lagar maten (oftast) sedan röjer mannen köket och fixar tvätten. Dvs jag leker mer med barnen och han har mer hushållsarbete - orättvist för honom kankse men han vill ha det så också...han viker hellre tvätt framför tvn än spelar ett spel, läser en bok et c. Däremot kan han leka rollekar...medan han stryker et c ...det nehövs ju inte så mycket insats när Hanna regisserar....
och du SKAFFA linser! nuförtiden har de ju superduperlinser som är SÅ smidiga
kram Sofie (som också vägrar glasögon och har haft liner sen hon var tolv år)
Bara kort, just hemkommen.
Min erfarenhet stämmer med den där undersökningens. Kvinnor utan barn har väl helt enkelt mer tid att känna efter hur trötta de är. Har många gånger tänkt på det att dem man har fått mest hjälp av när det kört ihop sig är andra ensamstående morsor! De är de enda som orkar i längden...
Jag tror absolut kraven på hushållsarbete har ökat. Vi har större ytor, mer prylar, mer kläder att hålla reda på, större krav på hur maten ska vara, längre väg att transportera hem varorna. Men vi har också större krav på att relationer ska fungera och att vi ska göra saker tillsammans med barnen. Det senare for väl aldrig genom huvudet i min mammgeneration. Tror jag vid tillfälle ska publicera ett förkortat inlägg om hur det var den enda gången min far lekte med mig...
Carina - tack för pepp. Jag slocknade vid 21 i går och vaknade av en outgrundlig anledning vid 04.20. Jag tror det är stress. Tack för peppen det behövs. Barnen är hur snälla som helst, de är inga problem men jag är osunt trött i alla fall.
Nina - Jag tror också att det är begränsat det där med hur mycket städ och disk de kan leka bredvid:). Som du säger så är det magkänsla och intuition man får gå efter. Ser fram emot att vara hemma från torsd-sönd med alla! Och nästa vecka blir det tredagarsvecka igen för jag ska åka då med min äldsta till B.
Skönt att du inte har fått klagomål, hoppas att inte jag får det heller. Så många i alla fall:).
Sofie - precis, jag kan bli hemskt irriterad då allt är en röra samtidigt som jag inte mäktar med att reda upp det. Skrapar på ytan. Jag blir alltid så avis när jag hör om män som är hemma vid middagstid om vardagarna:)! Men jag gör så lite som möjligt. Inga excesser i köket och den dagen de flyttar hemifrån alt gamla nog att hjälpa till med matlagning så tänker jag sluta laga mat. Jag planerar att göra som en ensamstående mamma med tre tonårsbarn gör här på jobbet, alla barn har var sin matlagningsdag i rullande schema! Och fixar sin egen tvätt med:).
Har du månadslinser? Funderar på sådana, hört att man inte måste ta ut dem på en månad..
AnnaaM - ja den tanken har slagit mig med att vi är så ambitiösa i dag! Försöker att inte hamna i den fållan. Jag tror ärligt att det inte är konstigt att dagens föräldrageneration bränner ut sig och att 70-talisterna är bland de som är mest sjukskrivna. När jag hör hur vår föräldrageneration levde då de hade barn hemma så verkar allt ha varit mycket lugnare. Eller så har deras minne grumlats:). Men det var tydligen mycket far/morföräldrar som hjälpte!
Tror inte heller att man måste leka med barnen.
Minnen väcks...
Kommer i håg vad min farmor gjorde med mig. Gick och badade ofta, lärde mig simma. Promenader i parken då vi pratade och tittade på ditt och datt, växter, småkryp...Hon var ute i lekparken med mig, lärde mig cykla utan stödhjul...Jag lekte med barnen på gården och fönstret var öppet och man kunde alltid ropa på henne. Hon tittade alltid på barnprogrammen med mig...Tog mig på ballettlektioner men det var inte så poppis hos mig, jag gillade det inte alls (medan hon var ballettpedagog) så hon mutade mig VARJE gång med att köpa en kaka åt mig på ett café efter lektionen:))))! Minns ärligt inte att hon höll på så mycket med hemmet:). Jag gick på dagis och hon jobbade heltid men i mina minnen så känns det som om hon ALLTID var med mig och ALDRIG jobbade! MÄRKLIGT!? Jag mins henne som hemmafru trots att hon jobbade heltid - hon måste alltså ha gjort ett bra jobb med mig...Hon har berättat hur hon bar mig efter att hon hämtat mig på dagis och hur jag sov på hennes axel medan hon handlade...
Med andra ord, det funkar att vara heltidsarbetande! Skönt att jag mindes allt detta...Jag hoppas att mina barn kommer att minnas mig så där...
Men jag tror att det är så som du säger Annaa, att vi har SÅ mycket krav på hemmet, maten, aktiviteter - mer stress. Min farmor hade inte den stressen utan ägnade sig åt mig då hon inte jobbade...hon hade ett lugn...
Känns bättre ändå trots tröttheten. Dte är bara att kämpa på!