...och så kalas igen...vet inte hur jag ska göra...
Eftersom jag är rädd att många är borta så tänkte jag inte haussa kalaset för A utan försöka tona ner förberedelser så inte han blir så besviken i fall om att. Grannbarn verkar kunna komma och det betyder mycket för honom. Ska även fråga ytterligare ett grannbarn. Det är egentligen dessa barn han kommer att vara med på det nya dagiset.
Jag har faktiskt inte fått nån bra kontakt med andra föräldrar på dagis för jag ser dem inte. Pratat med någon/några nån gång. Jag springer ju alltid, har bråttom...Usch, mammahjärtat värker för A så styvmoderligt han blivit behandlad...Men det är alltid stress. En annan sak är att vi faktikst inte fått någon grepp om hur han har det under dagarna egentligen. Det känns lite som att de mörkar lite. Jag får inte höra nåt om hur han har det! Frågar man så säger de bara att allt är sååå bra...men jag är inte alls så säker! Då han gick på vårt gamla dagis så visste vi vilka han lekte med, vad han gjorde etc...jag får inte riktigt förtroende för dem i det här fallet. De har hjälpt till då det gäller hämtning med att klä på barnen - men nåt känns inte helt bra ändå eller annars!
Men det viktigaste är att de barn han KOMMER att vara med mer i höst och framöver kommer...Eller kanskejag ska skippa dagisbarn helt och hållet? Och bara ha grannbarn? Suck....Tre små gäster känns klart godkänt i alla fall! Det känns verkligen som Att A kom i kläm i år. Att dagiset inte var så bra...Att de inte riktigt lyckades få honom att trivas, att nåt inte riktigt stämmer...Jag är skeptisk till alla glada leenden och intetsägande "det går så bra så". Hur? Vad? Eller så är jag inte van vid deras stil men på förra dagiset kände jag inte det där och inte då N gick på sitt allra första dagis heller. Det är nån äkthet jag saknar...Föreställ er liksom att komma in på ett frireligiöst möte och alla är så "lyckliga" och uppe i varv och inget är fel någonsin och försöker sälja in sin tro åt er, ungefär så känns det....svårt att förklara vad som inte känns bra...nåt är inte helt bra...
Jag måste fråga på dagis vilka han leker med! Känner skräck över att ingen kommer...i så fall vill jag inte att han vet att vi planerat kalas för jag står inte ut med att han blir besviken och ledsen och kommer bli det själv...Det verkar vara bättre att vara född i december än i juli.Juli verkar än mer hopplöst...I december är ju alla hemma i alla fall!
Jag är nog alldeles för trött för det här....men han är så rörande på nåt sätt och innerst inne vet jag att han inte trivts/trivs på detta dagis. Ibland undrar jag om det inte hade varit bättre om vi tagit 2 kommunala dagis ändå för hans skull, men att det skulle varit ett bättre dagis...Usch för flytt! Dessutom, att jag känner denna ångest beror på att N har varit på så mycket kalas nu (alla bjuder alla i hennes klass så det kan tidvis bli mycket) och även A har observerat det...Han fattar skillnaden...Nej, usch...Ända sedan han började där har jag velat bli hemmamamma och strävat efter att ha honom hemma bara så mycket jag kan för jag känner att han trivs så mycket mera hemma och själv vill helst vara det. Stackarn....
//manon
Han är väl stor nog att veta vilka dagisbarn han vill bjuda, om det är några alls? Skippa annars dagisbarnen helt som du är inne på.
Och som du säger själv, haussa inte det där med kalasen! M hade nästan aldrig "riktiga" kalas för att hon fyller 29 juli, värsta sämsta dagen, just den veckan är alla borta. Det fick bli som det blev med ett par enstaka grannbarn, sen slutade hon helt och hade bara släkten. Jag tror inte hon tycker hon haft det så mycket sämre än Mellan som hade de där stora kalasen, slutet av oktober när alla är hemma, usch usch usch!
Men hoppas det blir bra med det nya dagiset i höst! M mailar för resten dig när hon kommer tillbaka från diverse resor.
Hade tänkt radera inlägget skrivet av mig mycket trött och bekymrad över A men gör det inte för ditt nyktra svars skull!
Minns själv fd grannens barn som också är född i juli (mitten typ). Det var likadant för henne som för din och min!
Det är så lätt (för mig) att första barnet blir mall på nät sätt trots att jag vet att alla är olika med olika förutsättningar inkl kalas. Och hon ska klaga på att vara född i december:)! Och så är det jobbigt med kalas för jag vet aldrig OM nån kommer eller inte för folk är sååå dåliga på att höra av sig nuförtiden! Kommer i håg N-s kalas då hon var 3-4 år och hur rädd jag var att ingen skulle komma för ingen hade sagt nåt...men så kom dem! Puh...Det är just därför jag inte vill haussa det heller, för man VET ju INTE hur det verkligen blir förrän den dagen! Det tycker jag är alldeles för nervkittlande...kommer jag ha lesset eller glatt barn? Jag hör alltid av mig och råkar missa hitta en inbjudan (inte sett på dagis) så hör jag av mig efteråt...för det är inte kul med lessna barn för andra heller!
Det är just jämförelsen som känns besvärligt också! Att N får stora kalas och han inte...Mycket för att han ser att hon har kalas, annars hade jag gärna väntat ett år till (han är så liten än) då allt satt sig på hans nya definitiva dagis.
Dessutom, tom vi är ju bortresta på hans rikitga födelsedag och den firar han på en bondgård med en massa roliga djur och tre syskon! Inte illa det heller!
Skönt att höra om fler...
Ja, har lite dåligt samvete för M men bra att hon hör av sig och som sagt, med det nya dagiset så har jag planer:)! Allt ligger i träda just nu bara...
Kan du inte fråga honom vilka på dagis han vill bjuda? Om han vill bjuda någon? Bjud annars bara grannar.
Här är det inte tradition att dagisbarnen bjuder varandra på kalas. Skönt tycker jag. I år ville Storasyster ha barnkalas så då fixade jag det. Det viktiga för henne var att det skulle komma barn och det fanns en fiskdamm. Jag bjöd 5 barn och 2 kom *s* (1 tackade nej och 2 (syskon) blev sjuka) Hon var nöjd ändå. Innan har hon inte brytt sig så då har vi bara haft kalas för släkten.
Hej Lene!
Jo jag frågade dagis! Och jag bjuder hans grupp (7 barn). Jag vet, det känns tidigt med barnkalas men han ser ju att N har det och hur!
Jag tycker också att 2-3 barn är perfekt:))!
Jag känner så med dig, all denna oro över att barnen ska fara illa, att man inte räcker till som förälder, vad är rätt och fel. Men du... det är kärleken till barnen som är det viktigaste och att man är en person de känner sig trygga med. Resten är detaljer som kan skötas på olika vis men som inte spelar så stor roll i det långa loppet. Och du älskar ju dina kottar och sliter för att ge dem en bra uppväxt. Så det är lugnt. Lita på dig själv - du är deras bästa mamma och betyder allt i deras värld.
Manon!
Òlvás mit irtam veronicabol
Olvastam - visszajövök!
En nem olyan jól tudok magyarol beszélni mert több mint 25 éves hogy nem beszéltem. Tessek svédül irni.
Minns inte vad kram heter men du får en på svenska
Kram
Jag tror att man hellre säger "puszi" (puss) där :))?