Hemkommen!

Här kommer lite spridda osorterade schematiska tankar kring resan…

Vädret är helt upp och ner – Jag hade förväntat mig varmt väder i Budapest men det var regn, regn och åter regn och kring 10-15 grader! Puh….ovanligt för det brukar vara kring 20-25 i juni.

Flygresan ner och upp igen gick bra och N (8,5) som var med var eld och lågor!

Jag befinner mig just nu i ett helt overkligt tillstånd. Det var så länge sedan jag var där och jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men kontrasterna och likheterna behöver jag smälta. Jag fick känslan ”oj, är jag född HÄR” parallellt med en igenkännande och van känsla. Jag hittar bra fortfarande…mycket bra…Men jag får inte längre ihop det…

Vi var hos min farmor varje dag och hon pratade och pratade en massa. Hon behövde berätta om familjen och historian, dvs det hon upplevt under sina snart 89 år. 2 världskrig, 2 revolutioner och 2 äktenskap och 2 länder. Hon gav mig även papper som jag även ska kopiera och ge vidare till andra släktingar. En overklig känsla där med…familjen som är så viktig för henne, allt som hänt och som jag ser det allt som förändrats. Krigshistorier, rädsla kvar från krigets händelser som att tex kunna bevisa vem man är etc etc för hon har levt i en osäker tid av historien och vill skydda sina efterkommande eftersom hon inte litar på att politiken inte blir skrämmande igen och gamla spöken återuppstår. Det är som att tala med en dinosaurie som överlevt och inte längre kan orientera sig, som egentligen vet hur det har ändrats men lever kvar i det gamla av oro för framtiden…Min farmor, balettpedagogen, som tillhör en adelssläkt med 750-åriga anor…Inte jag, för kvinnor ger inte detta i arv, men hon och för henne är det viktigt – för mig – kuriosa….Det är andra saker som betyder nåt i dag och individen är fri att forma sina liv. Det känns konstigt att skriva detta men detta är en del av min historia också.

Hur förhåller man sig till historierna? Pga av kuriosan dog medlemmar av min familj. Även för att de tillhörde fel politisk åsikt som de uttryckte högt. Måste smälta. Rädsla, död, flykt. Fel familj och politisk åsikt innebar döden om man utmärkte sig, fel familj även om man låg lågt. Inte undra på att min farmor inte kan släppa dåtiden. Den har påverkat henne oerhört. När kan man glömma? Inte så länge de lever för de påminner, men någon gång måste man släppa? Kollektiva minnen. Jag är så indragen i det nu efter att ha lyssnat på henne i timtal så jag måste ruska av mig detta. Som en annan värld...måste vakna, det var ju LÄNGE SEDAN! Hur formas man av tidigare generationer? Hur viktig är deras historia? Känner mig annars som i ett vakuum där hela familjen börjar med mig pga min personliga historia och så kommer alla dessa historier och det är VERKLIGA historier, inte TV eller bok, alla dessa före mig som gjort sina val...och påverkat mig?

Så träffade jag även en kusin till mig, eller rättare sagt en kusin till min far, min farmors brors dotter som bara är två år äldre än jag och därför mer ”min” kusin. Länge sedan jag såg henne. Vi talade om Sverige och om Ungern och om skillnader. Det var intressant att höra hur hon upplevde livet före 1989 och efter. Hon hade redan arbetat i två år innan Berlinmuren föll och upplevde sig tillhöra en förlorad generation, mittemellan det gamla och det nya. När hon växte upp så var det säkert, alla blev aviserade ett jobb, alla fick sina små slantar, man kunde resa till väst var tredje år och se fram emot blygsamma löneökningar var 3-e år efter ålder. Tryggt på ett sätt trots att man inte fick säga vad man ville. I dag – allt beror på en själv, hela ens lycka och hur man tar sig fram på arbetsmarknaden och i livet. Från passivt subjekt till ett aktivt - ovant! Allt skapas av egna ansträngningar som här. De som kom från familjer som hade entreprenörsanda i sig från början och var svarta entreprenörer, de kunde plötsligt bli vita och bli ruskigt rika för de såg var de kunde göra vinst. Själv kom hon inte från en sådan familj och hör därmed till medel. Ett bra jobb, hyfsat betalt men inget överflöd.

Om två är hon 40 år och ännu har hon inte gift sig eller fått barn men det är hennes allra högsta önskan. Hon vill det otroligt gärna men ännu bara blivit besviken. Hon säger att hon tror att det är som en äldre kvinna på hennes jobb säger att det har hänt en värdeförskjutning. Det är inte bara vild kapitalism utan även vilt emotionellt, en extrem individualism, de mjuka värdena har försvagats, alla för en, ingen för alla…Ingen vill binda sig. Som jag ser det verkar de som kan springa efter pengar och bra jobb och förlorar sig i möjligheterna som öppnat sig och glömmer allt annat….Ingen vill ta på sig extra kostnader? Alla vill leva som de tror att man lever i väst, öppet familjeliv, möjligheter, pengar, status…resultatet blir rena rama vilda västern och jag tror inte att det kommer att sätta sig förrän om några tiotals år. Men trots dessa svårigheter tycker hon att dte är ett tryggt land att leva i. Håller sig utanför konflikter, söker inte konflikter utan vill leva i fred.

Jag lider med min kusin och hennes längtan efter familj…

Hur ser det ut då i Budapest? Som det alltid har gjort. Alla vackra byggnader varav de flesta fortfarande märkta av förfallet under kommunsimens tid. Nu finns det inte pengar för att rusta men här och där får byggnader ansiktslyftningar.

Det tydligaste tecknet på att levnadsstandarden ändå har lyfts är att nu syns det inte på kläderna vem som från väst och vem som är från Budapest. Visst, det finns lite annat mode men i stort, nej, det går inte att se så lätt längre…

//manon

Kommentarer
Postat av: Marie

Välkommen hem! Låter som om det var en känslosam resa.

Kram!

Postat av: Manon

Tack! Det var emotionellt jobbigt och mycket att tänka på...

2006-06-07 @ 08:51:46
Postat av: carulmare

Intressant läsning. Sådant som inte går att läsa i någon dagstidning... Men tycker du att ni kunde nå fram till varandra, du och din farmor...?

2006-06-08 @ 05:49:20
URL: http://carulmare.blogspot.com/
Postat av: Manon

Carulmare - ja ABSOLUT! Vi år varandra. Jag vet att hon levt i en turbulent svår tid, en tid som Sverige varit besparad i från (herrejösses vad vi har det BRA här!).

Jag har respekt för hennes erfarenheter, jag förtsår varför hon känner och tycker som hon gör. Jag är en del av det med vare sig jag vill det eller inte. Hon tänker också framåt men är så märkt av krig och revolutioner! Hon tänker mycket i termer av säkerhet.

Hon känns verkligen som en mor. Visst, hennes sätt att visa att hon bryr sig är att detaljstyra vilket kan upplevas jobbigt speciellt när man är barn opch ung vuxen, men att möte henne nu som kmor och vuxen....Hon har ett rörligt intellekt, hon tänker, hon funderar, hon fördömer inte. Hon vrider och vänder på saker.

Om hon är rädd för vissa saker och vill undvika det handlar inte om fördömande utan om rädsla för att saker ska upprepas och förföjelse uppstå, inte om att någon är mer eller mindre värd utan att skydda sina efterkommande.

Hon var 30-40 år under andra världskriget tex. Det som hände då satte spår, rädsla framför allt, den offatbara grymheten...

Det hon inte lyckas tänka är att de faror hon ser och är rädd för ska återkomme behöver inte vara detsamma som förr utan nya grymheter av andra orsaker.

Jag har ännu inte samlat mina tankar, antar att det kommer inlägg om olika saker då och då...

Men min farmor och jag - ja vi når varandra absolut trots att jag lever i en annan värld, uppväxt i ett land som inte haft krig på 200 år...Distansen mellan oss är inte kall, utan snarare berikande. Jag kan se utifrån och det ger oss ännu mer helt enkelt.

Rörigt...

2006-06-08 @ 07:47:44
URL: http://Manon.blogg.se
Postat av: Manon

Jo. Vi förstår varandra över generationerna! Vi är två vuxna med speciella band som möts.

2006-06-08 @ 08:16:49
Postat av: Nicolin på Fädernegården

Az én anyosom is magyar volt. Az én elsö feriem ide jött 1956ba. En olyan kivancsi vagyok és tanultam egy kicsit magyarul. Remélem hogy érted mit irom ide.
Hej Manon!
Jag hade också en liten anyosom från ditt hemland.(en ängel) Vi kunde bara prata lite med varandra men vi var de allra bästa vänner hela livet. När hon fick ett av sina barn i Budapest 1944, som dog, själv hon drabbades av barnsängsfeber, så brydde folk sig inte om att bära ner henne i skyddsrummet när flyglarmen kom, för hon skulle ändå dö.(hon låg redan i bårhuset)
Efter en tid kom en läkare hem från väst och då frågade han om den lilla frun fortfarande levde för han hade med sig en medicin därifrån. Den lilla frun på 28 kg levde fortfarande och hon fick medicinen som hette sulfa och överlevde. Hon drog sina barn i en kastrull genom Budapests gator som hon knutit ett snöre i. Hon blev 90 år. Jag älskade henne. Hon var min allra bästa vän någonsin.

2006-06-13 @ 22:07:29
URL: http://nicolinefadernegarden.blogg.se
Postat av: Manon

Nämen se där! Vilken överraskning! Ja, krigshistorier...Alla är inte roliga...

2006-06-14 @ 09:05:27

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback