manon

Första dagen av en riktig dagisdag med riktig lämning och riktig hämtning med riktiga tider. Vårt allra sista dagis innan alla ska börja skolan. Början av resten av vårt liv.

Det gick bra. Jag kände mig bra. Gladare än någonsin.

Om det finns högre makter så har de sannerligen talat till mig de två sista dagarna. I går såg jag en dokumentär om ett par i USA som först hade en dotter. Sedan fick de fyrlingar (naturligtvis inte på naturlig väg) och sedan när fyrlingarna var 7 månader så längtade de efter ännu flera barn och fick ett gäng fyrlingar till. Tyvärr dog en av dem i magen men resten föddes friska. 8 barn under 3 år! Det ni! Nu ska 4-barnsmamman sluta klaga. För alltid. Det FINNS de som har fått fler än tre barn inom loppet av 20 månader. Det finns. Jag har det bra.

Andra tecknet på att jag ska slänga allt dåligt samvete överbord är att det i dag på jobbet kom ett gäng afrikanska kvinnor. Högt uppsatta i sina respektive länder. Deras mission är att lära sig om ledarskap för att sedan hjälpa kvinnorna i sina respektive länder att få kontroll över sina liv. Bli oberoende. I skuggan av detta kändes mina problem och min avund gentemot de som kan hämta tidigare verkligen pyttig och lågprioriterad. De må träffa sina barn under fler av dygnets timmar i dessa länder än jag, eller de flesta här i västvärlden, men de problemen de annars har vill jag definitivt inte ha.

Jag har det bra. Oförskämt bra. Mina barn går på ett bra dagis (trots mastodontinvänjingen) men de mår bra. De har mat på bordet, tak över huvudet och två av varandra oberoende föräldrar.

Visst. Nej, vi jobbar inte för att få råd med en massa extra saker och alltid ha det "senaste". Vi har 4 barn de slukar pengar ändå. Vi har inte råd att åka på charter direkt. Det är inte därför vi jobbar heltid. Varför slänga ut 50000-60000 för att åka och - bada!? Jag har egentligen aldrig riktigt gillat charter ens. Jag gillar att bestämma själv min väg, jag gillar bondgårdar och jag gillar stadssemester, tåg och bil! Vi har arbeten båda där det inte går att vara borta länge för kunskapen blir lätt obsolete. Arbete är fundamentet för familjen. Pengar. Alla måste överleva. Så enkelt är det. Eftersom vi nu inte lever i ett bondesamhälle, eller självförsörjande samhälle, och därför kan ha våra barn kring oss jämt, som vid mjölkning och matning av djur utan bor i ett industrialiserat samhälle, så måste vi gå hemifrån för att försörja familjen och barnen behöver då vara nånstans under den tiden. Eftersom jag inte vill vara beroende av en man vill jag inte bli hemmafru. Jag vill inte heller bli av staten betald hemmafru. Jag vill känna att JAG grejar det! Att JAG kan. Vara beroende av MIG. Mig allena. OK, jag är löneslav men en glad sådan.

Nej, nu ska jag bli en stolt heltidsarbetande mamma som visserligen inte kan ordna sitt liv exakt som hon vill men, vem kan det!? Jag älskar inte mina barn mindre för det, jag prioriterar dem inte mindre för det. Jag är jag med mina förutsättningar. Jag har så mycket kärlek omkring. Det bästa man kan ge sina barn är syskon. De har varandra hemma och på dagis.

Tack alla tecken! Det var just vad jag behövde. För nånstans inom mig, ja, jag gillar att vara yrkesverksam. Det ger mig något. Ja, kunde jag skulle jag vara mer med mina barn för jag vill det men som det ser ut nu går det inte.

Tack och hejdå dåliga samvete! Jag sätter dig gärna på en kanot ute till havs utan karta och kompass! Tack för den (dåliga) tiden. Försök nu inte att slänga brödsmulor elller stenar efter dig på vägen. Det funkar ändå inte i vatten. Jag vill inte att du hittar tillbaka!

Adjö.

//manon