Vårda förhållandet (förh tydligare uppdat text)
Nej, det går utan romantiska middagar eller weekendresor. Det är f-n inte kul alltid, speciellt under småbarnsåren, men säg nåt som alltid är kul! Hur gjorde de förr? När de bodde i enrummare med 5-10 barn och jobb? Statarna och torparna? När vårdade de förhållandet?
I nöd och lust. Att vårda förhållandet på detta moderna sätt har en rätt hög plats på Maslows behovstrappa. Vi fastnade för varandra och blev kära. Nu får vi vara vuxna och ro allt i hamn. Nej, vi har inte tid för oss men vi har kvar minnena. Att sticka för att man inte har speciell tid för varandra vilket svek och vilken paradox "Vi skiljde oss för vi hade inte tid med varandra" - typ. Som nåt taget från en sketch. Det är f-n inte kul alltid utan att ha möjligheten att lämna bort barnen och "vårda förhållandet" men det är f-n inte kul alltid om man har den möjligheten heller. Det är inte just på det allt beror. Att förhållande inte kan överleva utan att vårdas på ett visst speciellt sätt är en modern myt. Vi har faktiskt varandra mitt i allt ändå och lever inte i förhållandemisär konstant.
De som är mest för tesen att man måste vårda förhållandet är just de som har avlastning och kan lämna barnen till någon. Jag är inte missunsam. Jag säger grattis. Gratts för det, för det extra här i livet! Jag unnar er det men det går faktiskt alldeles utmärkt även utan.
//manon
ps - jag ska försöka gå förbi alla bloggar nu i dagarna! Snart får jag mer tid iom att jag ska jobba igen och maken skola in:)))ds
hur de vårdade förhållandet förr i tiden? tja, på nätterna antar ja med tanke på hur många barn många fick!
Skämt åsido, jag håller med. Och jag har ändå släktingar som kan vara barnvakt! Men jag vill faktist inte alltid. jag menar, vi jobbar heltid träffar barnen varje kväll, sedan när helgen kommer är inte mitt främsta behov att lämna bort dem för att vårda mitt förhållande utan att göra saker med dem, hela familjen.
Jag tror dessutom man kan vårda sitt förhållande till partnern även genom att umgås hela familjen, ta t ex i somras då vi var i Kroatien två veckor, det kändes verkligen som vi svetsade samman oss som familj då och även o maken o jag fick nytändning - just därför vi var lediga och livet var så enkelt .
Som tur är tycker nog maken o jag lika, vi är inte så värst romantiska av oss heller utan ser krasst på verkligheten. Just nu får vi vårda fårhållandet, genom en snabb kram, sex i raketfart på lördagmorgonen när ungarna ser på barnkanalen eller kanske, kankse ngn kväll i veckan när inte vår säng ockuperas av en eller två ungar.....det räcker just nu.....vi jar gjort väldigt mycket innan vi fick barn, nu är de barnen som gäller och ju mer barnen växer ju mer blir det vi igen....
jag upplever ngn mer brist på egentid än brist på förhållandetid....
Jag förstår visserligen vad du menar, man behöver verkligen vara ensamma ibland, men jag håller med Sofie i mycket. Jag tyckte det var mycket märkligt med mina släktingar som regelbundet skulle iväg och "vårda förhållandet" och krävde att släkten skulle ställa upp, som om barnen var något som störde deras "riktiga" liv. Det är ju familjen som ska leva ihop ett antal år, det gäller att hitta möjligheter, som Sofie säger, inom familjelivet, de dagliga stunderna.
Vi hittade en udda variant de sista åren Mannen och jag för de där ensamma pratstunderna, vi steg upp en timma innan barnen och åt frukost ordentligt ihop. Inget råd till en familj med morgon stress och fasta arbetstider, men ett exempel på hur man kan hitta lösningar. Vi hade i stort aldrig möjlighet att skaffa barnvakt för annat än arbetssituationer, men det föll sig så ett par gånger att vi hade jobb/möten samtidigt i Stockholm och kunde slå runt i restaurantvagnen tillsammans på vägen hem.
Hur det gick med släktingarna? Åt helvete med bravur.
Jag reagerar också på alla dessa artiklar om hur man får liv i förhållandet, hur man vårdar det etc. För jag blir faktiskt stressad... När ska man hinna en romantisk middag? Vem ska vara barnvakt (vi har ingen på närmare än 30 mil)? Osv...
Jag tycker det blir enklare ju större barnen är. Numera kan vi ju faktiskt prata när de är på övervåingen och leker. Eller när de lagt sig. Vi har också det stora nöjet att ha samma arbetsplats så vi kan ibland boka in en lunch...
jag håller med Sofie om att det gäller att ta göra det bästa just nu och vårda på det sätt man kan.
/Lotten (ja, du vet... LG)
När jag läste detta igen så upptäckte jag att det lät mer negativt än jag ville! (jag antar det var det du reagerade mot Annaa?). Jag är mer irriterad över uppfattningen över att det inte går utan partid och man "måste"...den irritationen slog fel här:)! Även om jag villigt erkänner att jag ett tag trodde att det VAR så men eftersom vi aldrig fått den avlastningen så vet jag att det långt ifrån behöver vara så!
SÅ jag håller med Sofie också helt och fullt! Hon skrev det bättre än jag (fniss) det jag ville få fram. Jag fick bara fram irritaionen och tom den fel:)!
Och lotten - ja jag evt att du är LG, jag fröstid det och kul att även du kom hit:)! Så är det, det där blir en press! Allt i livet ska vara ett projekt och njutningsfullt. Perfekta projekt vid sidan av varandra, jobbet, familjen, barnen, förhålalndet, släketn etc etc. Inte ett virrvarr tillsammans som ibland är för j-g men oftast härlig mtt i allt!
Precis som Sofie skriver så känner jag. Det går utan och det finns en massa lycka i det. Vi har satt barn till världen och det är TREVLIGT att vara med dem! Det är en livsstil och det är ju kul att vara med dem. En njutning (förutom det praktiska hehe).