Processen - "Början"
Jag vet att man inte bör tala om saker man väldigt gärna vill ska hända. Men - jag har en historia som vill ut. Den bara vill ut men vet inte hur. Jag skriver på hårddisken.
Men i går kom det. Plötsligt fanns de inledande orden där. Jag har skrivit flera sidor redan men aldrig en början. Nu finns den där, "Början". Kommer säkert ändra på den igen tusen gånger om, men grunden är där. För flera månader sedan fick jag en ingivelse att skriva i jag-form och det känns som att det funkar, än så länge.
Jag tänker på det Annaa sa en gång, "kill your darlings". Jag vet. Men jag har de inledande orden nu. Eller grunden...kill your darlings...Men nånstans måste man börja. Man måste ha en hyfsad grund man kan ändra på.
Visst är drömmen att andra ska läsa detta nån gång men det kanske aldrig blir. Jag är realistisk. Det kanske blir för dåligt. Men historien vill ut, jag bara vill detta. Vill och vill och VILL!!!!! Jag vill att andra ska få del av detta, en del för förståelse andra för igenkännande. Jag har tagit mycket av livet, jag vill ge tillbaka nu. Jag vill dela med mig av min styrka.
Jag sumpade musiken pga sjukdom men jag har kvar längtan efter att få flyga med ord eller musik. Det är ett behov. Att utrycka mig på nåt sätt är viktigt för mig. Utan det är livet bara tråkigt och min själ rymmer. Jag finns inte. Jag får göra min själ till lags. För jag vill ju ha kvar den...Vi hade en tuff förhandling i natt h*n och jag. Jag stod och frös vid kanten av en sjö, själen hade paddlat till mitten av sjön. Obstinat. Hotade med att paddla ut på de stora haven (ja, men man kommer inte så långt i en sjö men som sagt själen är inte så smart alltid). Vi stod där och skrek och ropade på varandra...Är jättetrött i dag. Ont i halsen och ögonen svider. Jag vet i alla fall var själen bor nu. Vi har vapenstillestånd just nu.
Rädd när jag skriver om detta för jag vill att det ska hända. Det man väldigt gärna vill ska man hålla tyst om....?
Sällar mig till skaran av bloggarlosers som vill skriva...Sällar mig till skaran av människor som "egentligen är nåt annat" och inte kan förlika sig med den plats de fått i livet. Sällar mig till den moderna otillfredställda människan som Alexander de Tocqueville förutspådde ca 200 år sedan...
//manon
Men inte alltid. Och sker det så måste det vara vid rätt tillfälle. Ens darlings kan vara en viktig drivkraft. Jag skrev väl om killen med filmmanuset. Han som hade en filmscen i huvudet. En enda. Skrev ned den och ett helt manus runt omkring, skickade till ett bolag och av en slump fick rätt person tag på det. En av det årets svenska succéfilmer. Men utan den där nyckelscenen! Den var inte viktig för filmen - men viktig för att det alls skulle bli ett manus.
Ja, så måste det vara förstås. Känner mig otroligt fånig som skriver om detta men kan inte låta bli. Men jag kommer aldrig skriva om det jag skriver om här...
Känner du dig fånig för att det känns så naket kanske? Sårbar?
Kanske är det just därför du ska skriva!!
Det låter som att det är vad ditt innersta verkligen vill (nu känner jag mig fånig som använder så stora ord "innersta").
Äsch! vad jag vill säga är skriv skriv skriv!
Och det där med kill your darlings och sånt, ja, det ska man göra...efteråt när manuset är klart eller om det tar stopp.
Din själ verkar vara en intressant typ enligt vad du berättat om h*n, en rolig en ;)
Tack för din kommentar i min blogg också.
Hej!
Att vilja något annat i livet, vilja utvecklas och möta utmaningar är något som tillhör människan och som vi behöver för att må bra.
Ser till mig själv som tycker det är så roligt att plugga. Efter 13 år i arbetslivet så känns det så nytt, så fräscht och så utvecklande. Ger det mig något välbetalt och "glassigt" jobb? Nej, jag skulle inte tro det. Men jag tror att det ger mig något som är mer tillfredställande än så; något nytt i vardagen och något som är själsligt utvecklande.
Jag är helt enkelt människa!
Ska bli spännande att läsa hur det går för dig och ditt manus, Manon.
Kram,
//Linda
Kanske ska man skilja på behovet av erkännande, berömmelse, och behovet att berätta, uttrycka sig, ge av sig själv. Om man gör det, då är det bara att börja på...! Då behöver man inte vara rädd, inte för läsare och inte för förläggare heller. Det är roligt, om de tycker om vad man skriver, men det är inte det viktigaste. Det viktigaste är att man delar med sig av dem man har inom sig. Jag tror att man skapar sig själv på det sättet...
Hälsningar och Lycka till! Du skriver bra! :) Vet du vad jag tror? Jag tror att historien är full av fantastiska konstnärer som aldrig blev kända!!!!
Lalandakid - nja, det är nog mer av vidskepelse och för att jag är så löjligt oensam om dessa tankar. Jag vill ju så gära och vidskepelse...det amn vill ska man inte...?
Linda - jättetufft att börja plugga igen efer alla dessa år! Tillfredsställelse, det är vad det handlar om. Inte om glassiga jobb eller nåt annat utan NYFIKENHET?
CarulMare - Jag tror som du, en massa som aldrig fick chansen. Är med på distinktionen ovan. Dela med sig och skapa, ja...
Jag vet inte om jag tror på det där med att man inte ska säga högt vad man önskar sig... enligt Dr Phil får man det man ber om - som allra bäst, och ber man inte om något så får man också inget... Kanske inte en hundra relevant liknelse eftersom detta inte handlar om att BE om något... men man kan ju se det som att du ber dig själv...? :-)
Ja, min teori är i alla fall att chansen att Livet ska hjälpa en på traven med det man önskar, ökar om man säger det högt... sedan får man väl vara beredd att visa att man menar det också. Genom att driva på sin process. Och det är inte alltid fy skam att hamna i trädtopparna, fast det var månen man siktade på... hur högt hade man kommit om man inte siktat alls? ;-)
V-soul - det ligger nåt i det där...jag är nog för vidskeplig (peppar peppar ta i trä). Jag ska säga det högt. Kanske.