Men UUURRRKKK!!!
Jag har tagit ledigt för 5 dagar och han för 5 dagar för vi ska dela. Vi måste prata med dagis. Vi kan omöjligtvis skola in i tre veckor. Dessutom är det alldeles för LÅNG TID!!
Åh, varför varför...och så dumt att vi tappat bort inskolningslappen..dumt, dumt...och DUMT att ta för givet att det är på veckor som det har varit på andra dagis...Nej, de MÅSTE låta oss skola in på 2 veckor. Hoppas, annars sitter vi pyrt till på våra jobb..
Aldrig hört talas om 3-veckorsinskolningar!? Vad är meningen med det om det inte behövs? Hoppas att de kan göra individuella lösningar trots att dagiset är kommunalt... Våra har ju dessutom gått på dagis förut, ju,. det BEHÖVS INTE!
BLÄÄÄÄÄ
//manon
Verkar mycket märkligt. Det blir nog inga problem för er att få inskolning på två v, ni kanske ska se det som en positiv sak att de för en gångs skull har tid att ge till de barn som behöver mer tid på sig?
En del dagis och fritids har inskolningsnojor... minns nåt fritids som skulle köra inskolning i fyran!
Varken Mellan eller Pojken skolades någonsin in på dagis eftersom deras storasyster gick där. Gick alldeles utmärkt det också.
Barbonas inlägg förstår jag inte riktigt.
Lång eller kort inskolning handlar väl inte om hur lång tid dagis har att ge barnen? Man lägger väl inte mer tid på ett barn när det går där färre timmar eller föräldrarna är med. Det är ju däremot som Manon säger föräldrarnas tid det handlar om.
låter onekligen länge! på vårt dagis har man ladrig haft ngra fasta tider utan man har sett hur det går. Max har varit två veckor men våra ungar har varit lättinskolade så jag tror bara det tog en vecka per gång....säg till1
lite reflektioner på ditt förra inlägg. Jag känner igen mig så väl. Det är jobbigt att inte vara "som alla andra" jag har också svårt att prata med en del mammor på dagis (inte alla) och känner att de har en helt annan gemenskap och värderingar som inte jag delar ....ändå blir det dubbelt....för faktum är ju att när barnen är ganska små underlättar det ju om deras jämngamlas föräldrar och jag har en bra kontakt...mammor som fikar ihop...då kan barnen leka...pappor som spelar fotboll ihop...då umgås man familjevis, barnen kan leka....så på ett sätt vill jag ha den kontakten (jag är nog ovanligt mån om att mina barn ska ha kompisar eftersom jag själv var utan bästis en period som liten och det var så hemskt) Ju äldre barnen blir desto mer sköter de ju det själv , men ändå...så jag kör på kompromisser....
sedan håller väl inte jag heller med om gernerliseringen 1-2 barn versus 3-4 barn heller. Jag har flera kompisar som har två barn där båda jobbar heltid och vi är alla överens, INTE föräldrakooperativ , inte mer jobb med dagis/skola än vad vi har, inte för mycket aktiviteter, barn kan även leka själva et c. så vi finns! Så jag tror även det är person och situation. Man kanske söker sig till dem man är lika..
Barbona - ja vissa barn behöver mera men i visa fall så har föräldrar inte tid med mera. De ställena jag bott på förut har haft 2 veckors inskolningar. Nu var de flexibla så det är skönt! Våra har ju varit på dagis till dagen innan inskolningen så det är ju vana vid att vara hemifrån, behöver bara lära känna det nya dagiset...
Annaa - ja inskolningsnojor finns. När vi flyttade hit för ett år sedan och N skulel börja skolan då lämnade jag henne där. Hon klängde fast vid mig i en kvart och ville inte lämna min sida. Inte gå till personalen och barnen. Då gick jag för jag kände att jag förstörde mer än hjälpte. Hon accepterar ju att jag måste jobba. Det gick bra!
Sofie - som sagt, dagiset VAR flexibelt! Apropå generaliseringen om antal barn så (som jag skrev till Lotten) så försökte jag mest få fram storfamiljens mekanismer. Att man får helt enkelt en annan föräldrastil då. Tar mina 2 döttrar som exempel här också - båda egentligen bestämda med kläder från 2 års ålder. Den ena hade vi tjafs med, den äldre, på sin tid - den yngre som är två år nu har vi INTE tjafs med om sådana saker för det finns helt enkelt inte utrymme för trams på samma sätt i en familj på 4 barn som med 1-2. Sedan finns det naturligtvis olika filosofier. Men som storfamilj så funkar man annorlunda...bara logistiken runtomkring...
Apropå annorlundskap. ja, det underlättar om man har samma värderingar när barnen leker men detär inget måste. Jag brukar fråga den andra föräldern typ "är det OK om våra barn går själva från skolan hem till oss". Säger de ja så låter jag dem gå själva om inte så får jag anstränga mig och hämta oavsett om vad jag tycker om den andre förälderns regel för att inte förstöra kompisarnas vänskap. Alla föräldrar till alla barn jag haft hemma...de jag känt större gemenskap med och toim hittat på nåt tillsammans med barnen var en ensamstående och en iransk mamma soim verkligen inte var stereotyp med långt blått hår ett tag:). Och absolut inte familjlelös utan hade stor avlastninga v släkt...
håller med och känner igen mig i det sista. Mina barn leker också med massa barn vars föräldrar jag inte känner mig särskilt lik eller umgås med. Och jag umgås med föräldrar för barnens skull. I lördags var jag på utflykt med en ensamstående pappa, he, he fast han är jättetrevlig)
Det jag menar med att ha samma underliggande värderingar och att det underlättar för barnen när föräldrarna umgås, jag tar ett konkrett exempel:
När jag var ca 10 år flyttade vi till ett nybbyggt område i lilla bruksorten Å utanför staden L. Vi hade bott i Å även förut men just inte i det här området. Det här området var väldigt homogent. I princip alla pappor hade en bakgrund i ortens berömd fotbollslag och "alla" kände därför "alla" utom vi. (Vår familj är dessutom helt ointresserad av fotboll)Jag var ju rätt stor då men mina småsyskon har berättat hur de kände utanförskapet. För även om de hade kompisar så var det ofta så att om de lekte med två kompisar fick de gå hem på fredagkvällen när de två andra kompisarnas famijler skulle grilla tillsammans, eller kunde inte följa med när de familjerna åkte o badade tillsammans,. Jag vet speciellt att min syster hade två tjejkompisar och de lekte bra alla tre men de andra två var tightare och kunde ibland bestämma sifg för att vara själva - att deras föräldrar var bästisar o gjorde "allt" tillsammans är säkert inte hela förklaringen men kankse lite...
jag tror inte att det är nödvändigt att föräldrarna har en bra o tät relation för att barnen ska kunna leka absolut inte, men ibland underlättar det och det är det jag menar med att det ibland blir dubbelt - om jag inte hade barn skulle jag aldrig umgås med en viss person te x. men nu kan jag göra det ibland så våra barn kan leka
jag antar att föräldrainblandningen blir mindre ju större barna blir...nä, nu måste jag jobba....
Exakt Sofie! Det värsta är med föräldarr som blir vänner är att barn till föräldrar som INTE är vänner hamnar utanför! Precis som du beskriver. Den biten är SÅ pestig!