Manon Naken - utanförskap
Jag har under natten (sovit dåligt) tänkt på det där med allt det upproriska jag kände på dagis.
För det första - det är verkligen första gången jag kände mig så massivt utanför de andra föräldrarna på ett dagis. På dagiset där vi bodde förut, ja vi började med ett barn där och jag hade tid att socialisera och prata med andra vid hämtning. Sedan när jag blev föräldraledig med A och N var 4,5 år och gick bara 15 tim/vecka på dagis, ja då exploderade det. Kompisar hemma varje vecka och så fortsatte det....och med det lärde jag känna föräldrar. Svenska och iranska mestadels. När vi väl hade 4 barn var jag redan "känd". Häromdagen utfodrade jag 6 barn en kväll....På dagiset vi nyss flyttat från då började vi med tre små barn, pressat tidschema, bussar att passa, vilket gjorde att jag inte hade tid att prata med föräldrar men jag fick ändå lätt kontakt med några med hastiga ord...
Men här, det allra nyaste...Med all respekt, enligt min uppfattning är den stora skillnaden mellan familjer med 1-2 barn och 3 och uppåt är att ju fler barn man har desto större självdisciplin behöver man/skaffar man sig och därtill en organisatorisk förmåga och en förmåga att prioritera starkt hur härliga barnen än är:). Så det är nog inte konstigt att den jag kände jag fick kontakt med var just en trebarnsmamma. Medan de andra pratade om hur de valt bilder och den tid de tog sig för att omsorgsfullt sammanställa ett litet familjealbum barnen skulle ha på dagis så pratade jag och trebarnsmamman om att "det svåraste är att ta sig till en affär för att framkalla, resten går ju snabbt". Detta låg alltså lågt på vår prioritetslista bland allt det andra som skulle fixas....Och så pratade vi om hur skönt det var att ha varit ledig och slippa måsten, alltså vi hängde inte över bilder och hade ågren över vilka vi skulle välja utan ägnade oss åt att vara - lediga! Trebarnsmamman hade ett skolbarn med....Jag hade liksom inget att tlllföra i diskussionen med de andra mammorna. Alla uppfostringsbekymmer, och stimulansbekymmer....jag är så långt ifrån det. Det mesta växer bort och man blir tuffare då man har fler små för man kan inte gulla med varje hela tiden och se till dess minsta behov utan det blir tuffare på ett sätt. Det som verkligen ÄR bekymmer det lär man märka...Man ska inte göra sig fler än man behöver...Skulle man vara extremt hörsam på minsta behov från barnen skulle man duka under eller bli en ny Moder Teresa.
Jag har lätt för att känna mig utanför. Jag positionerar mig gärna som något "annorlunda" samtidigt som jag inser att detta är myten om mig själv. Egentligen är jag inte så förbålt annorlunda...men jag har det kvar i mig från barnsben. Jag tror att jag blev en betraktare då jag flyttade till Sverige. Jag var 7,5 år och min farnor tog hit mig till mina föräldrar - som redan var skilda och som jag inte hade minsta lilla minne av eftersom de dissiderade då jag var 1 år. Jag kom alltså till vilt främmande personer. Sedan skötte de sin uppgift inte så bra och jag har kämpat för kärlek så jag har nåt så förfärligt lätt att ha taggarna utåt även om jag mjuknat på sistone. Det jag har märkt är att folk som är rätt så starka själva/har tydliga åsikter får jag kontakt med väldigt bra. Lite här och var. Jag får också förtroenden numera. Men i "vanliga" sammanhang speciellt i tjejgrupper, jag hamnar helt utanför...Och då söker jag mig till männen. Jag har överhuvudtaget alltid haft lättare att umgås med män. Enklare.
Sedan finns det en sak till som jag nog har svårt att erkänna för mig själv...När jag var 7,5 bytte jag som sagt land och fick "nygamla" föräldrar. Jag skulle smälta in, lära mig ett nytt språk, lära känna mina föräldrar (som tillbringade sin mesta tid i domstolen och hos diverse psykologer för intyg hit och dit för att strida om mig) och lära känna det svenska samhället. Jag fick helt enkelt möblera om mig på många sätt. Ja, jag är integrerad till fullo. Skillnaden mellan mitt födelseland och Sverige är minimala, 2 europeiska länder, men ändå....På dagiset vi bytte ifrån nu finns det en italiensk föreståndare och vi pratade lite och en gång kom vi in på just känslan av hur man var "för mycket". Hon kände att hon ibland var "för" glad och sprudlande...svårt att förklara...allt hon sa, åh, vad jag kände igen det! Hon berättade att när de flyttat till ett hyreshus här i Sverige hade hon knackat på varje dörr för att hälsa eftersom så gör man när man är ny. Hennes svenska man bara skrattade åt henne och sa att så gör man inte alls...Och resultatet blev (berättade hon skrattande) att hon blev pestsmittad i trappuppgången för alla var rädda för att hon aldrig skulle lämna dem i fred...Hon jade lärt sig sin läxa. Man är inte artig på det sättet här. Hon tyclte det var trist att inte kunna prata med sina grannar utan att de tror att man ska flytta in eller att det ska ge så mycket ansvar....
Det sköna här i Sverige är att det är ingen som lägger sig i så mycket...och det tråkiga är just det med, att ingen lägger sig i. Att det är svårare att få vänner här i vuxen ålder, att bara tjattra lite opretantiöst, ta det som det kommer, lätta kontakter...Vara för glad och sprudlande "lugna ner dig" har man ju hört...Jag har också lärt mig att ta det lugnt, vara tystare, ha mindre åsikter IRL. Samtidigt VET jag att man här INTE är mindre varma, det uttrycks bara på andra sätt. Och jag älskar att man inte dras med sina känslor här utan det resonerande, intellektuella, icke.auktoritära - det skulle saknas för mycket nån annanstans...Men jag måste erkänna för mig själv att hjag faktiskt har en annan referensram. Att födelselandet betyder nåt för mig ändå i dag, hur integrerad jag än är...Att jag faktiskt (även om jag enbart talar sevnsk med mina barn) så VILL jag att de ska lära känna mitt fördelseland på ett plan. Att få med sig av det vänskapliga spontana, att kilarna ska få med sig lite av det charmiga (männen från mitt födelseland utmålas ofatts som kvinnomän i filmer och litteratur) och lite av det där som är så svårt att förklara och sätta fingret på, som man även kan möta av infödda svenskar så det är inte så speciellt, men ändå...Herregud, ju äldre jag blir desto svårare för jag med generaliseringar...Fast jag gör dem ändå..
En annan sak jag tänker på apropå dagisinskolning är att man här gör så mycket för sina barn. Jag tror att man ibland tar hand om deras behov för mycket. Läste en artikel en gång av en utlandssvensk som skulle skola in sina barn på en engelskspråkig skola nånstans. Föräldrarna från andra länder lämnade in sina små barn (6-8 nånting) på morgonen första dagen och gick därifrån på en gång. Hon, den svenska mamman, satt bredvid barnen veckor och hennes barn grät och hade världens separationsångest. Efter 2 veckor sa läraren till henne att nu får hon inte komma mera och hon fick acceptera det. Vad hände - jo, barnen blev glada! Hon hade låtit dem klänga på henne och signalerat att det inte är OK att de var där men så fort hon försvann trivdes dem...Hon skrev att hon trodde att hon gjort dem en tjänst med sin närvaro men det var en björntjänst. Det där kan jag tänka på nu under inskolningen för denna inskolning är den längsta jag varit med om. Vanligtvis (eller de 4 övriga vi gjort) så har vi fått gå ifrån nån timme på tredje dagen. Här blir det först den femte dagen tydligen. För A-s del (4 år) så tycker jag att det blir för långt egentligen. Jag märker att han gör en grej av att klänga på mig, att det vore bättre att släppa honom tidigare. Han blir van vid att jag ÄR där. Visst är han hemkär och han frågar ofta varför jag inte kom tidigare då jag hämtar och talar om vilka som fått gå hem redan vid mellis....MEN, det han gör nu är lite en show också. Det märks. I går sa han prövande och leende på dagis då vi skulle gå att han INTE ville gå på det dagiset. Kändes inte så övertygande...
//manon
Intressant och samtidigt lite ledsamt att läsa om dina dagiserfarenheter. Trist att det ska behöva vara som det är...
Här kommer en brutalärlig och välment reflektion... Jag gillar det du skrivit här, för att det känns mindre som om du vädjar om förståelse, och tillåtelse att tycka som du gör, än ibland annars... Du konstaterar att du tycker som du gör. Och det är bra. Så jag svarar på samma nivå, med vad jag tycker.
Med lite tidsperspektiv på dagistiden kan jag konstatera att en hel del av de saker som "gnagde" kring dagis då, när dottern var liten, kan jag nu sätta ord på. Jag har tänkt på samma sak som du, att vi i Sverige vill ungarna så väl att det ibland blir för bra - det blir rent fel i prioriteringarna. Är man en eller två heltidsarbetande föräldrar till två eller flera barn, då är det nog ofta så att det svåra är att hinna jobba och hämta/lämna och handla och laga mat och få på och av alla deras kläder och... ja, de där grundläggande sakerna, helt enkelt. Att då hamna i att man bör prioritera ett fotoalbum som barnen ska visa upp på dagis... för vems skull? Tittar man lite utifrån så fattar nog vem som helst att ett fotoalbum på dagis, eller alltid rätt stövlar eller nya fina regnkläder på barnen, det är faktiskt mindre livsavgörande faktorer än om alla få på sig kläder. Eller i sig mat. Det låter som om ert nya dagis är i den änden som överteraperar barnen. Så jag förstår dina känslor.
Om ditt annorlundaskap: till hur stor del VILL du vara annorlunda för att det får dig att känna dig speciell på ett bra sätt, och hur mycket är en black om foten på dig? Ibland känns det som om din känsla av utanförskap blir en fråga du strider hårt för, samtidigt som du så gärna vill få höra till, vara lik andra... kanske sätter du lite krokben för dig själv ibland? Jag förstår att du inte har fått med dig någon självklar tillhörighetskänsla från barndomen, och att det kan göra att det är svårt för dig att hitta en mer konsekvent plattform i frågan. Är det något du vill förändra, eller skulle du hellre vilja att omvärlden förändrade sig, och i så fall hur, till vad?
Sedan det där med att vara svenskt artig och lite tillbakadragen, kontra översvallande kontaktsökande... det är ju inte bara en skillnad mellan svenskt/icke svenskt, de skillnaderna finns inom gruppen ursprungssvenskar också. Jag är den analytiska, resonerande icke-auktoritära typen, men kan också skratta jättehögt och ge spontana kramar, och skäller högljutt när jag blir arg... har följaktligen haft vänner på hela skalan av spontanitet. Och för lite spontanitet gör en människa tråkig, medan för mycket kan kännas lite... desperat, och tar ifrån mig en massa energi. Tycker jag, utifrån mitt lagom-perspektiv, med lite blommigare ramar... ;-)
Om du känner att detta inlägg är för brutalärligt, får du jättegärna ta bort det! :-) Du bestämmer på din blogg!
V-soul - inte tar jag bort detta. Det är helt korrekta iakttagelser. Det är bara det att jag själv känner inte mig själv så jag har svårt att svara strukturerat. Det blir fragmentariskt. Och brutalärligt. Kommer skriva saker jag aldrig sagt mer än till min ursvenske man tillika barnens far.
- ang dagis. Visst är det så! Samtidigt inser jag att alla INTE kan förstå varandras situationer , det går inte. Så jag måste vara ödmjuk där:). MEN, det där med att man gör så mycket för sina barn så det blir en björntjänst - ja, jag tror faktiskt att man är överbeskyddande och överambitiös här. Överpsykologiserande. För mig, vissa saker måste bara ske oavsett hur det påverkar barnet. Som en liten sak, att A måste byta dagis, till sitt tredje, fast han skulle mått bättre av att inte göra det för det blir bättre för hela familjen att slippa åka buss. I längden blir det bra för A med.
Ang annorlundaskap. Just det. Jo, Nej, jag vill inte förändra världen efter mina tycken. Det funkar inte så. Då skulle vi ha minst en miljard olika världsuppfattningar som alla skulle rätta sig efter och det funkar liksom inte...Likaså kan man inte bli förstådd av alla. Man får helt enkelt jobba med sig själv. Annorlundaskapet är både och, en black om foten och en tillgång.
En black om foten på sättet att jag VILL höra till, men jag fixar det inte till 100%. Då kompisars betydelse blev viktigare, då bytte jag land och föräldrar och fick helt annat att tänka på än jämnåriga. Jag kände mig ofta äldre än dem. Ett tag föraktade jag dem för deras bristande livserfarenhet. Att de hade inget bättre att bry sig om än vilka skor är fina eller så. men jag förstod då inte bättre. samtidigt avundades jag dem för just det... Vi flyttade dessutom ofta här i Sverige och jag fick aldrig den kontinuitet jag skulle behövt med de förutsättningar jag hade. Typ ett adopterat barn (fast inte) med ryggsäck och extra behov. Lugn och ro. Nästa stora socialisering och positionering sker i tonåren - vad hände då - ja då, bråkade min far och styvmor, skilde sig, jag skulle flytta hemifrån för att rädda deras äktenskap, när styvmor flyttat hemifrån blev min far som en tonåring. Stänigt nya skor i hallen OCH han var så j-a osäker att han bad MIG sin TONÅRSDOTTER om råd i kärlek! Så jag missade det tåget med mina jämnåriga också. En dag fick jag nog. Jag skrek åt honom och sa att han har varit en usel far och ville aldrig se honom. Jag var så j-a triumferande. Jag ville förgöra honom och jag rymde samma dag. Flyttade in till en kompis storasysters lägenhet jag lånade och har klarat mig utan styvmor och far sedan dess och varit betydligt lyckligare. Så, nej, jag har liksom aldrig lyckats socialisera mig in i grupper för jag ahr haft problem vid sidan om. MEN detta kan man ju ta in senare! Man är inte dömd för det.
Tredje svårigheten var mitt utseende. Som ung såg jag bra ut. Jag hamnade i ett tjejgäng i Uppsala men efter ett tag fick jag allt mer sällan gå ut med dem. En dag, utan att jag frågade, så sa en bättre kompis berättade att de tyckte att det var jobbigt att det kom killar hela tiden och pratade med mig...Och jag lovar, jag var inte flörtig men vi pratade liksom. Jag har blivit bränd lite på tjejer. Med killar har jag verkligen kunnat prata om allt och jag har haft färre "klassiska" pojkvänner än de flesta, vågar jag påstå...men fler pojkarsom vänner...
Så det är en black om foten, jag vill ju...men har liksom inte lärt mig...
En tillgång är det också för jag har sett flera ankdammar. Och annorlunda - ja en del erfarenheter ÄR hemskt annorlunda. Vi barn från Öst vars föräldrar hoppade av utan oss och lämnade oss i resp länder för ett bättre liv nån annastans, vi är inte många. Det har tom gjorts en film om östtyska dylika familjer. Jag minns hur jag föraktade föräldrarna som kom tyill sina barn i vuxen ålder. Barnen hade adopterats bort av staten och hade sina nya familjer. Föräldrarna bönade och bad för att deras barn ssom DE har övergivit skulle prata med dem och älska dem. Jag är krass, jag är hård. Dessa föräldrar VISSTE vad de gjorde. Om nu staten inte tänkte lämna ut barnen var att adoptera bort dem det bästa de kunde göra i denna situation. Har man skaffat sig barn kan man inte bara stick utan dem. De var inte hotade till livet. De var "bara" less på kommunismen. De visste spelreglerna men de valde annorlunda.
Ja, denna erfarenhet ÄR speciell. Och jag känner mig som en historisk dinosaurie ibland. Förutsättningarna för mitt liv är historiska. Öst finns inte mer. Och nej, detta, om barn till avhoppare och vad som hände med vare sig de stannade kvar i födelselandet eller inte, det kommer man i födelselandet aldrig att ta upp - för där i centraleuropa så, krig händer, revolutioner, förföljelser, shit happens. det är bara att resa sig ur spillrorna och gå vidare. Lidande är en del av människan. Glöm ersättningar och upprättelser och psykologer. Shit happens.
Höär i Sverige har man levt väldigt skyddat i snart 200 år. Utan krig, utan främmande övermakt, utan revolutioner...ibland känner jag som Gandalf i Tolkiens "Sagan om ringen" som skulle tyckte att det vore lite nyttigt för hoberna om en drake svepte över landet. Vad bekymrar man sig om här? Att barnen far illa av att båda föräldrarna jobbar...att man ska skydda dem så mycket, vara så psykologiska, sopa så mycket...Men livet är inte så. Det är ibland som om det är välfärden som gjort människorna livlösa i vissa avseenden. Det finns få verkluga bekymmer här. Alla har tak över huvudet och mat på bordet. Tillgång till skolor och man kan läsa och tycka vad man vill. Alla får utbiulda sig oavsett bakgrund, vare sig du är adlig eller proletär (eller har avhoppade föräldrar, jag var förbjuden på gymnasiet som situationen var då, sm barn till avhoppade föräldrar var städtant det jag kunde hoppas på som bäst, eller toalettvakt). Vad mer kan man begära av livet än ovan? Sedan om man hämtar på dagis kl 15 eller 17, vad spelar det för roll EGENTLIGEN? Men ja, jag blir påverkad av det jag också!!! Speciellt när sonen undrar varför inte jag kom vid mellis...Men shit happens, thats life. Vi har jobb, bra bostad, vi saknar inget.
Så, ja på et sätt har så annorlunda erfarenheter jag ofta döljer. På ett annat, JA JAG VILL HÖRA TILL!!! Men jag missade tågen av socialisering, men jag lär mig. Det är tjejer som är det jobbiga, jag är lite bränd av dem. Killar har jag INGA problem med.
Jo, jag vet att jag vädjar om förståelser, ber om usräkt för mig själv,. Jag har dålig självkänsla och jag jobbar på det. Jag har ständigt ringande i öronen det min far och styvmor brukar säga då nån sa nåt positivt om mig "vänta bara tills du lärt känna henne hur hon är EGENTLIGEN" . Den meningen har gjort mig livrädd för djuoare kontakter. Livrädd för att bli avvisad om jag visar MIG. Inte ens mina föräldrar gillade mig ju, Men, min farmor gör det väldigt vädligt mycket....Så så illa kan det inte vara...
Det sista om spontanitet - ja det FINSN här också jag vet:)! Dte är det jag menade med att det är svårt att generalisera. Det finns här..man hittar det...
Läste igen det jag skrivit hastigt ovan vill bara tydliggöra att jag verkligen inte önskar mig nåt så hemskt som revolutioner och krig, jag ryser vid tanken...men jag hoppas att du förstår ändå.
Tydligt, bestämt, lite argt och glasklart - bra! :-) Det jag glömde säga i mitt inlägg, är att jag har liknande erfarenheter som du när det gäller att umgås med killar respektive tjejer... fast det har du kanske redan förstått, utifrån tidigare diskussioner vi haft.
Jag tror att den där lite vädjande stilen är något som tjejer ibland använder sig av. Den funkar nog i "tjejsammanhang", och just jag har ju som sagt lite svårt för det sättet att kommunicera eftersom jag trivs bättre med rakare killar... ;-) Så jag ska inte säga att du ska lägga av med vädjandet, för jag är nog inte typisk, som tjej.
Jag tror att jag kan ana mig till din inre splittring... din familj, och ditt ursprungsland, har en människosyn som är lite av att människor är utbytbara, och ingens känslor är värda att ens fundera på. Inte de egna heller. Och så den svenska modellen... där vi strukturerar och lagstiftar om medkänslan och omhändertagandet så väl att vi fullständigt missar all mobbing som pågår i skolan och på arbetsplatserna... Vi vill så förtvivlat gärna behålla våra självbilder med ett rosa skimmer runt om, så kommer någon och säger att "det är problem här i din omedelbara närhet som det är din sak att ta hand om", då kan de otrevligare sidorna sticka fram sina fula trynen... vi gör vad vi kan för att slippa se, slippa ta ansvar, medan vi kräver att få låtsas att allt är finfint. Framför allt vi själva. Därav absurda förväntningar på föräldrar till dagis- och skolbarn.
Dina erfarenheter av dina föräldrar känner jag igen - fast jag var mer vuxen när jag drabbades av de småsinta elaka påhoppen (ffa från pappa), och jag blev inte övergiven som barn i alls den utsträckningen som du blev. Så jag förstår att dina sår är svårare att samla kanterna kring, och häfta ihop...
Här, på bloggen, har du chansen att pröva om du verkligen är sådär värdelös som föräldraeländena påstod. Här kan du testa vad som händer om du INTE ber om ursäkt för det du är, det du kan och det du gör bra. Det är ett användbart forum för att utveckla dig, hitta dina gränser, utan att du måste försöka följa de yttre spelregler som just nu är svåra att bryta i ditt vanliga liv. Bara ett litet tips! :-)
Och sist, en fråga... har du koll på varför just andra föräldrar är de personer du söker gemenskap med? Själv har jag nästan undvikit för nära kontakter med dotterns skolkamraters föräldrar, för att de relationerna kan vara så viktiga när ungarna blir kompisar med varann. De relationerna måste alltså fungera, och det gör de säkrast med lagom distans. Jag förstår att du letar föräldraförebilder eftersom dina var så otroligt kass, men du kanske hellre skulle leta dessa bland föräldrar som du inte delar dagis/skola med? Dessutom tycker inte jag att du verkar behöva titta på hur andra föräldrar gör - du/ni klarar ert föräldraskap alldeles utmärkt. Kanske skulle du leta gemenskap med andra grupper, i andra sammanhang än kring barnen?
Måste bara kommentera det sista som visionary skriver; jag har inte fått intryck av att du Manon medvetet söker gemenskap bland andra föräldrar utan att det du talar om är de där föräldrarna man träffar ändå. Med barn i tre olika åldersgrupper blir det en hel del, puh puh puh! Och väldigt få tillfällen att söka sig andra kontakter. För mig var det så under lång tid, att de vuxna man träffade utanför jobbsammanhang, det var framförallt andra barns föräldrar, vare sig man ville eller ej. Att hålla sig undan, som jag mer och mer gjort, gör bara att man anses ännu knäppare, ännu mer avvikande. Det var först när vi kom till Stockholm och barnen började sexan, sjuan och åttan som jag sa NEJ, jag går inte in i ett enda föräldrasammanhang till! Jag har vägrat nattvandra (med motivet att vi faktiskt inte bor där Pojken går i skolan), har vägrat basarer och såna där come together grillningar och middagar som barnen lagat för att få pengar till skolresa. Jag har lite lärt känna en enda förälder, en väldigt udda kvinna, våra döttrar umgås inte ens längre.
Det känns väldigt skönt att ha gjort det där valet, men hade jag gjort det för flera år sedan, när vi bodde kvar i Göteborg så hade det inte blivit särskilt uthärdligt.
Vi har samma uppfattningar om mycket du och jag Manon, fast vi inte alls har samma bakgrund. Jag känner ungefär så här; Nej, jag har ingen ambition att "passa in" i diverse sammanhang. Men jag vill bli bemött med respekt trots det.
Jag vill försvara rätten att inte passa in. Jag tror att det ibland uppfattas som koketteri.
Svårast skulle jag definitivt fått det där nu min Pojke börjar sitt sista skolår, den välbärgade villaförorten, lättast var det nog bland de "udda existenserna" (välutbildade, karriärfria, statusfria) i gamla Masthuggets hyreslägenheter i Göteborg och förmodligen här i förorten (om jag behövt försöka) som samlades i min Äldstas klass, många föräldrar var sk överåriga också. Lättast har det alltid varit, även när vi var en hel familj, att få kontakt med och förståelse av ensamstående föräldrar! Tyngst är alltid de där pretentiösa kvalitetsföräldrarna...
För resten, mina barn skulle nog vägrat de där "familjealbumen" - de avskydde alltid allt sånt och har varit ett gott stöd i utanförskapet! "Mamma, det där är nog inget för dig..."
Det blev ett fel när jag kastade om ord, synd man inte kan ändra. Det var alltså i M:s klass i Göteborg alla vi udda gamlingar fanns...he he.
V-soul - ja man får inte känna där. Det finns så mpnga problem ändå så man får vara glad över att man överlevt. Inte undra på då att när det väl blir krig så kommer de allra värsta sidorna fram...Det råd jag får av min farmor är att "var lycklig över din familj och håll dig utanför politiken".
Visst är det så att man lagstiftar här om medkänsla samtidigt som man har tanken kvar från bondesamhället att alla ska klara sig själva typ "egen skörd är bra men andres missväxt bättre". Här uppe har det alltid funnits en stark individualism som jag antar kommer av att landet är stort för sina få invånare. Man bodde inte inpå varandra på samma sätt som nere på kontinenten. Landet var för glesbefolkat för att adeln skulle kunna kuva bönderna på smam sätt som på kontinenten. Detta lever kvar här och är positivt på många sätt MEN just den där du skriver om kommer också därifrån tror jag...Inget gott utan nåt ont:).
Jo, jag håller faktsikt med dig till viss del apropå föräldarr till barnen. Jag vill bara ha en bra relation TILL dem. Så att de låter barnen leka med mina barn Att de får sådan tillit till dem. Att man kan hitta på lite. Men nära kompis njaej? Det BLIR kompiicerat. Jag ser på dem som föräldarr till barnens vänner. Vänner får jag hitta nån annastans. Men skulle jag hitta nån som jag passar väldigt bra ihop med så säger jag inet nej heller....
Annaa - Nej, jag söker inte medvetet gemenskap med dem, bara tillräckligt (som sagt) att de litar på meig så att barnen kan leka. Och dssa föräldar blir en stor del av ens liv ett tag. Jag har jiu inte tid med andra kontakter.
Nej jag förstår vad du talar om. Jag behöver inte passa in men vill bemöts med respekt. Förstå rvad du talar om. Sedan hittar man guldkorn här och var.
Tack för att du försvarar rätten att inte passa in.
Och du - jag tycker ofta att det är lättast med de "udda" som du skriver. Men det finns även de som inte verkar så udda men man märker att de tänker och reflekterar...Människor som har inlevelseförmåga.