En viss sorg eller vemod
När jag var föräldraledig med våra tvillingar så blev jag helt slutkörd. Nattvak, order om regelbunden matning pga tillväxtproblem, A som skrek och var okontaktbar, skrik i timmar av honom (än i dag kan han bli okontaktbar, och skriket hållit i sig sedan koliken). Jag höll fasaden utåt länge, tills bebbarna var ca 6 månader. Då bröt jag ihop på öppnis och började gråta inför folk. Det hade varit skrik och åter skrik. Skrik vid påklädning, skrik i vagnen. Bebbarna HATADE att sitta i vagnen....Jag var slut. Jag fick kuratorskontakt med hjälp av öppnisfröknarna. Jag skämdes. Jag borde ha orkat. Min fd granne som hade fått tvillingar 2 veckor efter mig och nu har 5 barn hon hade det så lugnt, bakade, log, ammade. Var så lugn och njöt till fullo. Jag gick på knäna jag orkade inte. Jag satt och grät med bebbarna i famnen som också grät och A skrek bredvid...Jag undrade varför hon orkade och inte jag...Vad det var för fel på mig...Jag som dessutom hade gått genom eld och vatten för att få barnen, varför orkade jag inte? De som är så älsakde och efterlängtade, allt jag drömt om - VARFÖR? Skuldkänslor. Jag borde var euforisk.
Så här i efterhand var det bra att tala med kuratorn. Jag förstod en del. Som att jag är "duktig". Inte duktig i bemärkelsen att jag skullevara bäst i saker och ha bäst betyg utan duktig på att överleva. Att jag hade tagit hand om mig så länge, sedan jag var 7/9 år så min ork var slut. Att det för mig är ett nederlag att be om hjälp. Jag SKA bara klara det utan hjälp för jag var så van vid det. Att min fd granne förmodligen klarade allt detta för att hon hade inte slut på orken sedan barnsben som jag. Dessutom hade vi ingen släkt, ingen avlastning alls. Maken gick vid 08 kom hem kring 20...Kuratorn tyckte att situationen var "maxad" med de förutsättningarna och 3 barn på 20 månader.
Först kunde jag inte ta till mig allt kuratorn sa. Nu inser jag att det finns sanning i det hon sa. Jag är stolt över att jag klarar barnen med heltidsjobb. Att vara effektiv. Att jobba med mig själv och inte balla ur då jag är trött utan lära mig att behärska mig allt eftersom. Att kunna ha den själdisciplinen som behövs för att ro allt i land.Jag är duktig - men egentligen inte av fri vilja utan det är bara vana. Jag vet att jag inte har backup så jag kan bara inte lägga mig....Jag biter ihop. Sätter på mig stålpansaret och bara kör.
Men - i dag känner jag ändå en sorg över att tvillingarnas första tid är i en sådan dimma. En sorg över att jag inte kunde njuta av dem och snusa på dem då. Antagligen är det därför jag i dag bara så gärna vill vara hemma. Jag skulle göra allt för att ta igen den tiden jag förlorat, som jag knappt minns mer än som trötthet, skrik och gråt.. Men den kommer inte igen. Jag kan inte ändra på det. Jag orkade helt enkelt inte men gjorde mitt bästa. Jag lät dem aldrig gråta ensamma. Jag höll dem i famnen och de grät och ofta jag...Det känner jag mig glad över, att ja ändå HÖLL i dem! Inte lämnade dem för sig själva.... visst kunde jag låta dem skrika också tex då jag gungade A för jag hade inget val. Om jag inte lät dem skrika skulle jag ALDRIG haft tid med A. Men ALDRIG för att jag inte orkade. Då höll jag dem hellre och grät med dem. Jag har aldrig varit med om en sådan mental trötthet som då...Sedan var det ju att jag hade blivit varslad med och visste att jag måste söka jobb...
Ganska sent under föräldraledigheten fick jag dispens för A och N för utökad dagis och fritids. N fick nämligen inte gå på fritids pga att jag var föräldraledig. Men hon utnyttjade det inte mycket för hon trivdes inte där och jag förstår det. Det var inget bra fritids och hon har blivit med hemkär med tiden. Pga konkurrensen? Eller för att det är roligare hemma med alla barnen? A - jag utnyttjade aldrig dispensen jag fick. Jag hade inte hjärta till det för jag såg att han trots allt trivdes så bra hemma och jag tyckte faktiskt om att ha honom hemma. Situationen förändrades hela tiden till det bättre efter att twinsen fyllde 6 månader. Nästan dag för dag...
Jo, i dag känner jag mig stolt ändå över att jag fixade det. Trots att jag inte alltid var trevlig, ofta en zombie i början, jag bröt i hop och grät inför folk som jag än i dag kan skämmas över...
Jag pratade med en mamma en lunch förra veckan som har en 4-mån bebis och en 2,5-åring som går på deltid (30 timmar) på dagis. Hon hade varit hemma med maken nu under sommaren och de hade tyckt det varit så bra för de hade kunnat GÖRA saker med barnen, junibacken etc. Det hade varit kvalite på tiden. Hon kände inte att hon kunde stimulera två ban hemma hela dagarna själv. Taskig tanke för mig själv är att jag kan tycka det är beiget - 2 barn är väl ingen match:)? Men JAG VET ATT ALLT ÄR RELATIVT! Men djupt inom mig, en liten sekund, får jag tänka så? Skulle ALDRIG säga det...
Tänker - jag har också varit en sådan mamma som tänkt i kvalite en gång men den erfarenheten jag fick med alla 4 hemma så mycket då twinsen var bebbar (och jag hade INGET val, inte i början) förändrade mig. A gick 2 dagar på dagis (15 tim, 8-15) och det var jag glad över för då kunde JAG pusta ut lite hemma men annars..han trivdes hemma trots att det inte var kvalite på allt...Även om jag inte kan låta bli att undra om det inte var/är tuffast för honom att få TVÅ syskon så tätt...Då jag fick dispensen utnyttjade jag den inte av eget val för jag kunde bara inte. Han trivdes ju hemma...varför lämna honom fler timmar? De började leka lite, de tre små...Jag kunde inte....
Jag förstår att alla tänker olika och har olika förutsättningar men kan inte låta bli att undra vad för sorts kvalite så små barn behöver? Vad gör man med bara en bebis hemma om dagarna? Och nu låter jag PRECIS som en sådan mamma jag förr avskydde...men då hade jag min snäva referensram på ETT barn utan syskon som stormtrivdes på dagis...I dag har jag ett dagis hemma..annorlunda...Inte större eller bättre referensram, men ett annat....En annan ankdamm.
Jag bör bara tala för mig själv och hur JAG vill ha det, Vad jag tycker om andra och hur andra har det har jag inget med att göra men hur jag ser på det avslöjar MIG. Detta är mina tankar...
I dag efter en månads semester känner jag mig trots allt mycket piggare. Jag trodde att jag inte kunde vara borta från jobbet en månad utan att allt rasade men det var just det jag behövde! Jag behövde den vilan efter några år då jag levt med ständiga varsel tills det verkligen blev min tur, kolikbebisar, tätisar, tvillingbebbar, söka jobb, börja om på jobb, visa framfötterna då man är mentalt slut egentligen...Jag känner mig stolt över att jag trots lite utbrott KLARAR vardagen och att kidsen verkar få bra "betyg". Läste vad vårt numera gamla dagis skrev till den våra barn ska börja på i morgon "A är en mycket snäll och mjuk kille, tycker om att leka lugna lekar. Han är också väldigt social, vill gärna hjälpa andra. A är lite försiktig och blyg i men samtidigt en mycket glad och varm person. Barn och personal tycker mycket om A, vi kommer sakna honom."
Får jag säga att jag faktiskt ÄR stolt att de skriver så om honom till hans nya fröknar? Att han blivit så trots hans vrål, trots mina utbrott, trots att jag varit en zombie, trots att jag har gråtit och gråtit inför barnen då twinsen var bebbar och tom bröt ihop och fick kuratorskontakt?
En sorg över att ha missat första tiden har jag men jag TROR att jag mitt i allt gjorde mitt bästa och ändå gjorde tillräckligt...Samtidigt som jag skäms över att jag inte fixade det då andra föräldrar har varit med om värre påfrestningar med sjuka barn och andra saker...Mina barn är friska och snälla (för det mesta.)). Allt jag önskade mig och mer därtill. Det enda som hänt som varit allvarligare är att A föddes med akutsnitt för att han inte hade kunnat födas normalt pga av ett högst ovanligt navelsträngsproblem. Att om vi bara hade kommit in 2 timmar senare, om jag hade varit en cool andragångsföderska, så hade han inte klarat sig ens med akutsnitt. Jag tänker alltid på det när jag läser om föräldrar som inte haft lika tur som vi. Vi hade bondtur. Jag känner SÅ med dem även om jag inte kan föreställa mig för vi var aldrig där...Jag tycker ju att det räckte med akutsnittet och vetskapen om att han för 50 år sedan inte skulle ha gått att rädda...
Någon som orkat läsa så här långt?
Villl egentligen inte klaga på andra utan mer - FAN - Jag klarade det! Inte som jag ville eller tänkt mig utan TILLRÄCKLIGT bra! Men just en viss sorg ändå över att ha "missat" bebistiden....
//manon
Du har gjort ett fantastiskt jobb! Att överhuvudtaget orka, med så många små, och helt utan avlastning, (och med en make som jobbade så långa dagar), det tycker jag är strongt.
Ha inte dåligt samvete, jag tror att barnen har känt att du trots allt har funnits där för dem.
Att behöva kuratorhjälp är inget fel, du hade kanske egentligen behövt mer av det, och tidigare. Det är ingen svaghet! Det är en styrka att hjälpa sig själv att må bättre.
Kram!
Ja, visst kan man känna ilska och vemod över att man inte förmår ta vara på tiden med barnen bättre. Men egentligen...vem förmår njuta fullt ut av bebistiden? Inte jag som varken första, andra eller tredjegångsmamma i alla fall. Med nr 1 när all tid i världen fanns för bebisen så var föräldraskapet en sådan livsomställning att jag inte kunde. Jag befan mig väl mer eller mindre i ett chocktillstånd de första månaderna, jag var frustrerad av hur mycket bebisen krävde av mig, min tid, min uppmärksamhet, min närhet. Men hallå, jag då, när ska jag läsa hela morgontidningen i sträck? ;^) Nääär ska jag sooova? (Ja, någon gång under bebisens femtielva tupplurar skulle kanske ha funkat...)
Med nr 2 så fanns det en svartsjuk tvåårig storebror som inte drog sig för att ge bebisen ett och annat tjuvnyp. Det lägger en viss sordin på bebissnusandet när man har det äldre barnet hängande i tröjärmen.
Nu med nr 3 så tycker jag att jag har ett lugn och kan ta saker för vad de är, och jag kan se hur härlig den första tiden faktiskt är. Men jag ser det liksom genom ett töcken eftersom jag är så illans trött jämt.
Nä, du har inte kört i något bebistidsprov, många känner nog igen sig även om allt blev snäppet värre pga antalet barn för din del. Dessutom så består ju föräldraledigheten med flera barn av så mycket mer än snusa bebis. Tvätta, städa, diska och laga mat till exempel. Man kan bli mer än less av den ostimulerande kretsgången mellan hushållssysslor hemma.
Jo, nu kom jag på vem som nog kan njuta fullt ut av bebistiden: Den som får en sladdis! Då har man erfarenheten samtidigt som de äldre barnen är självgående.
En parentes om mitt favoritämne: Det är inte kosher att säga det men jag tror du har 100% rätt i att dagis för små storasyskon är bäst för föräldrarna. Kanske inget fel med det men jag skulle önska att folk bara erkände det istället för att hävda att tvååringar kräver så himla mycket stimulans att de själva inte klarar av det. Och normen att ha storasyskonet på dagis är så självklar nu att man känner att man behöver försvara att ett äldre syskon är hemma. Som att du "faktiskt" tyckte om att A var hemma. Självklart! Är det ju inte, men borde vara.
Är det inte mycket av en myt det där med njutandet? Jag kan faktiskt inte alls få ihop ordet njuta med småbarnsperioden. Har vi inte över huvud taget en jävla massa njutkrav på oss? Det är så jävla mycket vi ska njuta av att man kräks över bara tanken!
Spelar på läppen och klappar i kinderna gör jag varje gång någon lallar om kvalitetstid... äsch det vet du! Barn som är många och kommer tätt stimulerar varandra. Verklig understimulans, det är något helt annat än de där i grunden osäkra kvalitetsmorsorna med sina göra-behov pratar om.
Nära släktingar dukade i stort sett under av tvillingar trots att de bara hade en 4-åring förut och en var hemma på heltid, den andre djupt engagerad i familjens skötsel.
En vän fixade twinsen galant, ammade i 2 år trots försörjningskris och ohälsa... allt är så himla olika.
Är övertygad om att du är en bra morsa. Men jag tror du blir en sämre morsa av att oroa dig för att du inte är bra nog!
Checklista, för dig att bocka av när du har övervunnit punkterna:
* Sluta tro att det du gör/gjort, som mamma och människa, inte duger
* INTE inbilla dig att dina barn har tagit skada, eftersom du HAR klarat det och barnen är friska och mår bra!
* Aldrig mer skämmas över att du gråtit inför andra när det blivit för mycket
* Sluta sörja över den tid som flytt
* Inte be om ursäkt för att du är stolt över dina barn och att du gjort dem till trevliga, omtyckta personer
* Sluta känna skuld
* Sluta känna skuld
* Sluta känna skuld...
Den sista punkten har jag portionerat upp i flera, för att jag inte tror att du klarar att bocka av den en gång och sedan vara klar med den... så där får du fler chanser, och varje gång du kan bocka av den så har du lyckats - igen! :-)
Tittar bara in för att tacka för omtanken under vår svåra stund.
Krull - tack för dina ord! De värmer.
Carina - Med första barnet kände jag eufori. Efter 5 års väntan så FANNS hon där! Jag kunde inte lägga henne ifrån mig på 2 månader. Allt var sååå fantastiskt! När jag återigen blev gravid och fick en till bebis 4,5 år senare så hade jag bara det i minnet. Men han hade kolik i kubik så tredje gången gillt tänkte jag! Men det är som du säger, det blir ju aldrig likadant med resten som med det första. Jag kunde inte ta saken för det är med tredje omgången iom sett tätt äldre barn + tvillingar - det blev nåt nytt igen!
Ja, så tänker jag med. Vad är det för excpetionellt en 2-åring behöver? Inte så mycket faktiskt. Hemlivet räcker, lekpark, träffa andra barn på öppnis eller med andra föräldrar. Behöver inte ett helt schema. Och för barn 2 - ja det blir ju aldrig för barnet med uppmärksamhet som det varit för ettan. Det är mer föräldrarna som saknar det än barnet. Barnet vet ju inte om nåt annat!
Annaa - Du har rätt md njutningen! Det är här barndomen spökar. Har fått för mig att om man har det bra så har man det BRA. Men så är det inte. Alla har sina bekymmer! Och det där med att njuta. Du har rätt.
Visst är det så att understimulans är svår att skapa, överstimulera är lättare. Och JA, täta barn är hemskt kreativa. Jag leker inte med dem, det gör de så bra själva!
Och som du säger föritsättningarn är olika för olika personer. Jag vet ockås att min fd granne har hemskt snälla bebisar och atyt hon i dag tycker det är jobbigt när de har mer vilja. Nu suckar hon medan jag tycker dte är så skönt att äntligen kunna resonera mer med dem och att de kan uttrycka sig mera och det mognat och inte bara SKRIKER!
Kvalitetstid, håller med...
V-soul - tack! Tack för punkterna. De är sanna och det är sant sista behöver man checka av flera gånger!
Tantis - jag tänker på dig och hoppas att det blir bra!
Du, "tvillingarnas första tid är i en sådan dimma". Jag tvivlar på att det finns ngn med tvillingar som inte har en dimma första tiden. Jag ammade varje timme, hade 69 i Hb, var medvetslös men vad var alternativet?! Man var ju tvungen att bara tvinga sig att orka. Jag kan avundas de som får ett barn i taget för de kan ge barnen full uppmärksamhet och ta sig tid och ork att gå och fika, åka dit, bjuda hem folk osv osv men jag vägrar ha dåligt samvete för att jag inte njöt av den första tiden, jag är glad att vi överlevde! Man får ta igen det efteråt, när man hämtat sig. Ingen utan tvillingar, trillingar osv kan någonsin förstå och det är kanske det värsta, att ingen inser precis hur jävla slut man faktiskt blir. När folk säger att "ja min dotter har barn så tätt så man kan säga att det är som att ha tvillingar", då går jag därifrån. Missförstå mig rätt här, jag är inte bitter, inte alls. Jag vill bara säga att jag FÖRSTÅR hur du känner. Ibland grät jag bara helt appropå, närsomhelst. Jag var så trött så sliten och kände mig som en fånge, och att sen inte orka ta mig för saker med barnen och vara den duktiga mamman som vallade iväg till slottsskogen för picknick gjorde inte saken bättre. Men nu sähår några år senare inser jag att jag inte hade kunnat göra annorlunda, alternativet var bara överlevnad. / B
barbona - ja exakt så är det. Det är nåt annat e,d tvillingar. Jag minsn inte längre vem av dem jag brukar lägga på en kudde i knät för att mata medan jag höll den andre för att mata...Jag minns att det var tvillingflickan som hade ont i magen spm vi gick omkring med om nätterna. Inte kolik, men ont i magen Fick vi henne till ro så var det abra att väcka båda två 45 senare igen för då hade det gått 3 timmar sen sista matnigen..burr....aldrig varit så trött...Förstår vad du menar om bitter! Råkade berättade en del för en ny dagisfröken och då sa hon att "ja det är ju som att ha TRILLINGAR som du hade" och min spontaan reaktion var att "det skulle nog inte trillingföräldrar hålla med om".
Skönt att höra om hur andra grät också...faktiskt...
Vi vandrade oxå på nätterna. Jag brukade gå i åttor för att liksom inte anstränga ett ben mer än det andra...=) Ja nä, det är dimmigt bakåt och jag försöker inte tänka så mycket på det, man blir, som du säger, vemodig och får en släng av sorg just kanske mest för man inte hade orken. Det är bara en grå sörja. Jag ser det dock så att vi har lyckats få två fantastiska tjejer som är tillfreds och harmoniska med sig själva så det kan ju inte ha varit förjävligt?! Men när jag ser nyblivna tvillingföräldrar på stan ger jag dem en diskret styrkeblick, för jag VET vad dom går igenom och den största frustrationen är kanske just att ingen förstår.