Dagis som norm
Jag gillar det inte. en sak om barnet VILL gå, ja då..eller att familjen går på knäna och behöver den avlastningen. Då säger jag inget. Men tvinga en 2-3-åring för det är nyttigt med dagis?
Jag tycker så här: Jag har inga skrupler över att sätta en ettåring på dagis om man måste jobba. Jag vill att dagis vara bra. Att de ska bry sig om barnen och se dem. Göra roliga saker. Men jag skulle numera absolut inte ha nåt emot att vara hemma i dag med alla barn om vi hade råd. Eller jobba minimalt. Jag skulle trivas med. Jag skulle skriva. Livet skulle bli lugnare.
Jag har lärt mig att socialisering kan man göra på olika sätt. Vad en del såg storögt på mig då jag sa att min stora dotter på 9 år ville vara hemma och skulle komma hem mitt på dagen! Jo, hon har gått på dagis 15 tmmar från 4,5 års ålder pga föräldraledighet. Hon har inte fått gå på fritids pga föräldraledighet. Jag har tagit hem mängder av kompisar! Hon gillar konceptet att vara hemma och springa med kompisar. Springa till andra hus och leka med kompisar. Precis den frihet JAG vill ha i mitt liv!
Att leva så jämt är en utopi. Det är en konflilkt. Emancipering, självständighet. BNP. Vem skulle vara hemma dessutom? Man måste jobba...Jag vill inte att normen ska vara hemmafru heller, men det var en härlig tid och underbart med huset fullt. Inte jämt och då sa jag ifrån men det finns andra sätt att socialisera än dagis. Men normen är dagis.
Jag tycker i alla fall att det är fel att tvinga gråtande barn till dagis Om man inte måste. Om man bara gör det för att dagis är nyttigt. Jag har hört en förälder erkänna att hon har en lyxtillvaro med bara bebisen hemma och den äldre tvååringen på dagis...
//manon
beror helt på situationen. jag skulle inte heller tvinga ett gråtande barn till dagis....
jag tycker en viktig femma är - har barnet gått på dagis tidigare. Hanna hade det, fick syskon när hon var 2,5- Hon gick på dagis tre dgr i veckan och jag kan lugnt säga att det inte var för min skull - för dessa dgr var helt söndersterrade av hämtning o lämning som skulle passa med en vrålande bebis tider 8vilket det självklart inte gjorde) jag hade henne där för jag tyckte att hon behövde det, och för att jag visste att inom ett år skulle hon ju börja där heltid igen. Kändes dumt att bryta kontakten helt. Emmy var apbebis som skrek o klättrade på mig dygnet runt, jag kunde inte ens gunga med Hanna på lekplatsenutan att samtidigt bära på en tremånaders som vägrade liggvagnen, jag tror det var bra för hanna att komma bort från skrikbebisen lite...
jag tror på situation och att det inte finns ngt rätt eller fel när det gäller att ha barn på dagis när man är föräldreledi...men det är klart är det uppenbart att barnet inte vill skulle jag inte tvinga det
Självklartt, som jag skriver ovan, har det med situationen att göra. Men alla desom har varnen 5 dgr i veckan 8-15 och själva säger att de har lyxtillvaro hemmea med bebisen? Att dagis är så nyttigt? Så till den grad att det överskuggar vad barnet själv önskar?
Hej!
Jag håller med dig Manon, Man kan undra för vems skull dagisplatsen är för ibland. Sen finns det ju förstås olika skäl och är barnet över 3 år kan den ju ha behov av att få träffa kompisar. Men sen tycker jag att hela ideen med att bilda en familj med syskon och allt vad det nu innebär faller bort om man hela tiden lämnar bort det större barnet. Att ha barn är ju jobbigt ibland, och det är inte alltid så lätt, men man blir ju bara tightare i familjen om man lär sig "umgås" alla.Sen går ju tiden så förtvilat fort, så att vara med sina barn i den mån man kan det ska man man ta vara på, tycker jag
Håller med. Till 100%.
För att knyta an till inlägget ovan på temat att vårda relationen så är det här dagisandet för små storasyskon lite i samma stil. Ha barnet på dagis för att man "måste" få egen tid, för att bebisen måste få sova middag med mamma eller något annat som det ingår i den moderna myten att föräldrar och barn måste ha och mår så himla dåligt utan. Aktiviteter, sång, simning, latte, gymmuskler, ensamma nojsmiddagar.
Hur vore det att bara bita ihop och kämpa på, tänker jag ibland. Det ÄR jobbigt med små barn ibland och i vår kultur verkar det som att allt som är jobbigt är fel och bör undvikas. Men det jobbiga kan vara meningsfullt. Att kämpa på i vardagen tillsammans med sin partner, att kämpa hemma med den svartsjuka tvååringen hängande i armen medan man ammar. Jobbigt. Men meningsfullt.
Det övergår mitt förstånd var folk får all tid till egentid och partid ifrån? Och då är ändå jag föräldraledig!
Har inte vågat läsa om du kommenterade mitt tykna svar på ditt medelklassfobi-inlägg. Så feg är jag ibland när jag trampat på tunn is.
Haha Carina! Var det du:)))! Nej läs på bara. Jag är medveten om min dubbelhet. Jag har många sådana. Är ju en typisk dubbelmoralcentraleurope, fniss:)))!
Förresten - det finns ett omisskännligt mörkt huvud på M & S avdelning. Är så glad!
Annars, det du skriver är vad jag vill få fram. Och erkänner glatt att även jag haft den tanken att livet måste vara så j-a kul jämt. Jag tror att det var min myt. Jag visste inte förr hur vanligt lyckliga männsikro hade. Kände bara till downsides och ficlk för mig att alla de andra hade det bra JÄÄÄMT! Så är det inte. Det vet jag nu. Det går upp och ner, en del underbart, annat helvetiskt.
LottaW - Det är annorlunda när man fått syskon. Jag tänkte inte så från början men det är så som du skriver, det tror jag också nu.
Förstod inte svaret först så jag var tvungen att kolla om jag skrivit anonymt tidigare och det hade jag tydligen. Det var INTE meningen, tro det eller ej. Ibland trycker jag visserligen på "Skicka kommentar" lite kvickt men jag har som princip att aldrig skriva sådant jag inte kan stå för med mitt namn. Jag ber om ursäkt för att jag var en cyberfegis den här gången. Har fortfarande inte läst hela diskussionen men ska när det råkar bli lite tid över.
Hm, har svårt att känna igen mig i någon lyxtillvaro i hemmet med minsta som var 2 månader och mellan 20 månader när storasyster 3 år började dagis... Vi fick dagisplats eftersom vi var frilansande båda två och delade barnledigheten. Några svårigheter att bli en tajt familj hade vi minsann inte bara för att den stora var på dagis ett antal timmar om dagen. Tvärtom så har man ju inte så mycket val med så många små barn och i stort sett ingen uppbackning. Situationen med två yngre syskon blir ju lätt den som Sofie beskriver. Det är inte så många mysiga lekar ett spädbarn och en treåring kan ha tillsammans.
Det var betydligt lättare att gå ut med två små barn än med tre, dessutom hade mellanbarnet betydligt mer sömnbehov än 3-åringen och det passade vi förstås på att tillfredsställa när storasyster var på dagis och träffade jämnåriga och det hon var mest intresserad av; äldre barn och fler vuxna. Medan den som var hemma t ex skötte den rätt gigantiska blöjtvätten. Var det nåt vi badade i så var det ta mig fan piss, skit och diverse av- och uppkok för allergiska barn, inga milt upplysta bäbissimbassänger! Jag blir nog lite provocerad att pga detta uppfattas som en lyxförälder...
Fruktansvärt lyxigt förstås att inte ha en på ståbrädan och en på sittbrädan när man handlade, fast det var ju faktiskt större risk att vagnen välte med bara två barn i.
Men jag hörde faktiskt aldrig någon ifrågasätta det hela då, även om det hände att storasyster grät någon morgon (få barn gör det ju varje morgon någon längre tid!) eller var stökig när vi hämtade. De flesta tog sig för pannan och undrade hur vi bar oss åt...
Jag förstår att du blev provocerad Annaa - jag r den första att skriva under på att det är skittufft med tre små barn. Och som jag skrev ovan, visst finns det skäl!
Det som sticker i mina ögon är när mammor med ett äldre och en bebis anser att dagis är sååå nyttigt. Att de inte klarar av att stimulera 2 barn hemma. Att de har det äldre hemma en dag bara om de ska göra nåt speciellt som utflykt! Som om en 2-3-åring behövde så otroligt mycket stimulans...sedan börjar de med aktiviteter vid 3 års ålder...När de själva säger att "ja, det är ju lyxigt men det är så mysigt med bara bebisen". Då känns det som om det äldre blir förvisad.
Det går att ha barn hemma. När A föddes var jag av den uppfattningen att N skulle gå på dagis, hon är 5 år äldre i kalender år (4,5 om man räknar noga). 15 tim på dagis var för litet för henne. Öppnis för smått. A hade kolik. Jag fick gå och bada för att roa N ändå. Stod där vid bassängen med skrikig A i famnen...och allat annat. .Jag fick helt enkelt ta hem kompisar för att lösa situationen. När twinsen föddes - ja...då...A gick som sagt 15 tim på dagis för han fick inte mera. N fick INTE gp på fritids. Jag blev helt enkelt tvungen att klara biffen själv. Ingen bebisgos alls Ta hem kompsiar, gå och bada och allt. Det var körigt men det gick! Och det var faktisk roligt. Jag förändrades. När skriken väl avtog såg jag mig omkring och fanns barn som trivdes och var OK trots att de inte gått mycket på dagis. De där 15 timmarna var guld FÖR MIG! På slutet var det enbart för min skull så jag kunde pusta ut litet. När jag fick disoens för frititds då vögrade N att gå. Hon var så van vid det livet jag hade byggt upp med kompiasr som kom hem. Det går för jag var tvungen.
Jag har hört föräldrar taaa om vikten av babysim. Hur glada de är för att deras barn gått på det för nu älskar de vatten. Eller att de HAR gått på babysim och ett tag gillade inte deras barbn vatten men nu vid tre så gillar de det igen och det beror på (säger de nöjt) på bebsisimmet. Barn rä OLIKA! Det beror inte enbart på babysimmet. 2 av mina barn är skeptiska till vatten och två av dem formligen älskar det! Den enda som gåt på babysim är N (några gånger men hon ville inte göra som ledaren sa så vi slutade).
Men, så många föräldrar verkar ha uppfattningen att deras barn fåpr det så andefattigt om de är hemma med lillsyskonet. Att det är synd om bebisen som inte får samma uppmärksamhet. Men det är ju ett SYSKON! det blir ju aldrig som med det första. Och barn behöver inte en massa stimulans jämt. Klart det blir svårt att ha dem hemma då om man har de kraven på sig själv!
Eller så skriver jag detta för att jag bara är så vansinnigt avundsjuk på alla som hade den möjligheten att ha sina barn på dagis 9-15 varje dag. Som, min fd granne med fem barn (9-2 år)varav de sista tvillingar 2 veckor yngre än mina. Hennes man har eget företag så hon "jobbade" och kunde därmed ha de äldsta på dagis 9-15 varje dag. Inte undra på att hon hade ett leende på läpparna...Det tyckte jag var fuskigt för hoin jobbade INTE! Och jag som inte hade sådana möjligheter fick fixa det ändå. Men det gick.
Lite provocerad ja...men inte så farligt.
Tänker på...mindre dagis, inget fritids, om det skulle varit så, vad ensamt det skulle blivit! Har varit så otroligt mycket ensam med barnen ändå, är fortfarande. Och öppna förskolan och sånt, brrr, var det något jag längtade efter när barnen var små så var det inte att träffa andra morsor&barn utan andra vuxna som inte bara pratade barn. Hellre träffa en ensamstående vuxen att promenera med barnen med än en morsa&barn! De kunde ju t o m tycka det var kul att prata med barnen och sånt. Var det något mina barn älskade när de var små så var det när det kom hem vuxna till oss!
Alternativet till fritids för mina barn var inte "spring med kompisar", begreppet "ut och leka" existerade knappast där vi bodde, jag menar det där att barn bara lite planlöst går ut ensamma, eller med syskon. Mina flickor har inte "umgåtts" på fritiden sen de var kanske 5-6 år! Never! Och där vi bodde fanns det inga barn som var aktuella att vara med på det sättet. Var man ute så var det tillsammans med den kompis man i förväg bestämt att vara med en stund efter fritids. Min Mellan fasade för vad hon skulle ta sig till när hon inte fick gå på fritids längre, såg för sig långa tysta ensamma eftermiddagar. Men det ordnade sig, hon fick gå kvar tills skoldagarna blivit såpass långa att det inte var något problem längre.
Lite spridda tankar...du har rätt, det är ju så olika och det gäller för var och en att få det att funka på sitt sätt efter sina förutsättningar.