Studenten
Jag hade vid tidpunkten för studenten redan rymt för andra gången (eg tredje, rymde från mor till far när jag var 9 år, ur askan i elden, men det kan jag berätta om senare) och bodde i andra hand i en studentkorridor. Från början bodde jag i andra hand på landet där jag hyrde en kompis storasyster lägenhet. Det var emellertid långt in till stan och skolan så jag flyttade till en studentkorridor efter ett tag.
Hur jag fick råd? Enkelt – min lärare (klassföreståndare) hjälpte mig till att ansöka om studielån. Varför ingen gjorde nåt? Jag hade precis fyllt 18 år. Men denna rymning tar jag senare också.
Så, alltså studentdagen...Jag klädde mig i min korridor, gick i väg tidigt för att gå till champagnefrukosten i parken. Därifrån gick vi alla till skolan för avslutning. Tal i aulan och sedan betygsutdelning i klassrummet. Där satt vi ett bra tag för avgångsklasserna släpptes ut klassvis ur skolan.
Så var det vår tur att sjunga om studentens lyckliga dagar på trappan till skolan, kasta mössorna och springa nerför trapporna till gården som var smockfull av föräldrar och syskon – dvs allas föräldrar och syskon utom mina. Min dåvarande pojkvän var där med en bukett och jag letade upp honom. Kommer ihåg att en annan klasskompis föräldrar hade av en outgrundlig anledning även tagit med en bukett till mig. Kommer ihåg än i dag känslan av att vara avslöjad, det blev så tydligt att jag inte hade föräldrar, och hur blyg och jag-vet-inte-vad jag blev. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag kände mig inte värd den buketten. Tyckte bara att jag hade ställt till besvär för dem för en gång hade jag hals över huvud kl 23 på kvällen flytt till dem. Det kan jag också berätta senare. Kanske. Kort kan jag säga att min styvmor och jag var ensamma hemma och hon hade löpt amok och situationen kändes hotfull.
Så satte vi oss i de lövbeklädda vagnarna och sjöng och åkte runt på stan. Först segerrundor i staden för att sedan skjutsas hem till de olika hemmen. På vissa blev vi bjudna på lite småtugg innan vi åkte vidare. Till slut var det bara ett hem kvar och där klev alla få som var kvar av och gick hem till den tjejen. Där dansade vi till depeche mode och så skulle vi vidare hem. Tre styckna var vi ungefär..
Jag gick till mitt studentrum och där hade studenterna köpt ballonger och serpentiner och ställt en flaska champagne utanför min dörr. De hade även skrivit en stor skylt där de grattade mig på studentdagen. Jag blev jätteglad när jag såg min dörr!! I den korridoren hade de för vana att sätta lappar på dörrar. En gång, i början, hade de satt en lapp på min dörr där det stod (utklippt från tidning) ”Min mamma tyckte aldrig om mig”. Jag blev stel då jag såg lappen. Trodde först att jag gått fel, men så var det inte. Dagen efter var lappen borta och en tjej där sa att de brukar skämta med varandra så där med lappar (det såg jag också) men de hade tydligen fått ågren för tänk om det var så, tänk om det var just därför gymnasisten var där…så de tog bort lappen och satte dit en bild på Bambi istället.
Jag tillbringade resten av dagen där (drack skumpa med korridorarna, de firade mig) tills jag skulle på restaurang på kvällen där jag skulle träffa min klass för sista gången.
Minnen – glädje och sorg. Ensamhet och ödslighet. Det var så fasansfullt TYDLIGT den dagen att jag hade ingen – ändå hade jag människor som tänkte på mig! Jag har aldrig känt mig så ensam som när jag såg alla dessa 19-åringar med sina föräldrar och syskon. Alla pussar, kramar, glädjetårar….all kärlek…Jag hade min pojkvän, en klasskompis föräldrar, mina korridorare – ändå – jag hade känslan av att vara ensam. Att vara i ett hav av föräldrar och plakat och inte ha några föräldrar där. Det var smärtsamt trots allt. Det låter säkert otacksamt och konstigt mot de som faktiskt tänkte på mig men...föräldrar är föräldrar...Jag ville inte ha nåt med dem att göra ändå kände jag sorg över att INTE ha dem där. Eller, jag ville egentligen inte ha just DE där, utan föräldrar….Jag saknar än i dag inte MINA föräldrar utan FÖRÄLDRAR. Men jag har vant mig…
Det lustiga är att jag hellre tänker på det goda. På alla som faktiskt FANNS runtomkring mig. Att få kraft av att ha varit lite sedd. Som klasskompisens föräldrar som även tog med en bukett till mig, min korridor…Det känns stort för mig! Jag minns det än i dag. Det gjorde mycket, de små små sakerna. Tanken. Det fick mig att kämpa vidare, det visade på att det fanns godhet i världen - framför allt att jag räknades! Min studentdag skulle bara ha varit en sorg utan dem. Mer ensam.
//Manon
Hej, jag såg dig och föräldralösheten hos Carul Mare och följde efter hit. Inte heller jag har kontakt med mina föräldrar. Den ena av naturliga skäl. Döden. Den andra av självbevarele drift. Det är också så för mig att jag saknar inte mina föräldrar utan jag saknar föräldrar. Och jag saknar morföräldrar till mina barn. Ensamheten du beskriver är för mig väl känd, även om jag odlar allt annat i livet så att det ska bli större än ensamheten, så försvinner den inte. Den är bara mer hanterbar.
DN har en serie nu om mor/farföräldrars rätt till sina barnbarn. Den provocerar mig mer än vad som är behagligt. Faktiskt förväntar jag mig att snart är det min mamma som häver ur sig hur jag försöker straffa henne genom att inte ha kontakt i DN. För det tonläget har artiklarna haft (i min läsning i alla fall). Att det är för att straffa, som kontakten avbryts. Min anledning till avbruten kontakt är att det är enda sättet att överleva, och jag vill inte utsätta mina barn för livsfara.
Min uppväxts familj var vad den var, och är vad den var. Det är inte mycket att göra något åt nu. Mer än att undvika det som är direkt ohälsosamt. Vilket absurt nog kan vara att välja bort sina föräldrar. Trots drömmen om familjetillhörighet.
Jag tyckte om din berättelse, kände igen mig i så mycket. Tex dendär känslan av att vara avslöjad, när någon har förstått någonting om en...
Dethär gäller kanske inte för dig, men jag tycker inte om stora fester - överlag. Jag trivs ju med att vara ensam, men stora fester kan få mig att tvivla på mig själv... Kanske inte så mycket numera, men för det mesta är de ju så tråkiga också. Släktträffar är de värsta....
Nej, inte lät det otacksamt. Föräldrar är föräldrar, precis som du säger... Inte går jag omkring och tycker synd om dig, Manon. Det var inte så jag menade. Jag bara förstod att du har/har haft en stor sorg... Det tror jag att de flesta har, på olika sätt...
Gripande berättelse, inte svårt alls att förstå dina känslor kring det här. Då och nu.
Bless - jag vet exakt vad du talar om! Även det där om mor/farföräldrars rätt till sina barn. Jag tror inte att det är alltid en olyckluig slump. Jag skulle ALDRIG för en sekund lämna barnen i någon av mina föräldrars vård. Och det handlar inte om straff utan att jag inte litar på dem als! Nu är det en akademisk fråga:) för de är inte intresserade:). Har också brutit för att överleva.
CarulMare - så det var det du menade om avslöjande...då man inte vill egentligen...
Ifi - nej det är det nog inte:). Viktigt att veta är även att det är över. Jag tar bara upp det om det är relevant. Nu skrev jag omd et pga att jag mötte någon från då...
Manon: nu vet jag inte alls vad du tror att jag menar... :O Har jag använt orden avslöjande i något annat sammanhang? Jag tänkte bara på dehär raderna, tycker att du beskriver så precis och bra:
"Kommer ihåg att en annan klasskompis föräldrar hade av en outgrundlig anledning även tagit med en bukett till mig. Kommer ihåg än i dag känslan av att vara avslöjad, det blev så tydligt att jag inte hade föräldrar..."
Det är precis den raden jag tänker på också...
Mm. Man vill inte bli tyckt synd om...
Är helt tagen av den kraft du besitter och att den var så stark redan i unga år. Fantastiskt bra skrivet om svåra upplevelser.
Manon: En stark upplevelse som Du beskriver så att den går direkt till hjärtat. Det går verkligen att sätta sig in i hur det var, inte bara med förståndet.
Den här insikten blandas med en beundran över Din styrka eller rättare sagt Din förmåga att aktivt hämta styrka. För styrka är ju inte alltid något som kommer med automatik inifrån, utan något som åtminstone måste "gödas" utifrån.
Bless: Har också läst om den äldre generationens rätt till umgänge med barnbarn och tyckt att det varit självklart. Men Du har naturligtvis rätt i att det finns många sidor av saken. Barn kan behöva skyddas även från dem.
En liten tant och Inga: Jag skrev bara som jag kände och vad som har hänt. Inga, du sa nåt där...det är nog så det är, inte att jag har en styrka jag är född med utan at jag kan HÄMTA styrka!
Jag vill också gärna skriva om och få fram hur viktiga andra vuxna är för ett barn som har det svårt. Det behöver inte vara stora insatser utan små små vänligheter och seende i det lilla. Det hjälper oerhört mycket. Det är så maskrosen får näring och orkar leva.