Skrik

A snart 4 år kan vara oerhört gullig och är snäll men han har en sak som kan göra oss föräldrar galna - hans SKRIK.

Han hade kolik som bebis och då skrek och skrek och skrek han i timmar varje dag. När han var under 2 år kunde han ha en, eller flera, skrikattacker om dagen. Inte så kul då vi hade nyfödda tvillingbebbar som stämde in av ren förskräckelse. Även jag kunde till slut sitta och gråta i allt skrik. Det falnade med tiden allteftersom han blev större, men än i dag kan han bli hysterisk då han tex är mycket trött. Då kan han sätta i gång och skrika och han blir okontaktbar och det SYNS på honom att han inte har kontroll över detta och lider av det. Teorin är att det är en vana från koliken. Han har liksom inte lärt sig att kommunicera de sämre/ledsna känslorna på annat sätt. Att än i dag vilja bli buren vid tillfällen tex då han är ledsen är en kvarleva från koliken - det var ju så han fick närhet och tröst genom att vi gick och gick och gick med honom.

Nu har han inte skrikattacker så ofta längre men när han får det - ja det är så infekterat för man har ju i sig att han inte kommer sluta på ett långt tag. Vår äldsta säger att det tom hörs ut ur huset...Vår äldsta blir också förtvivlad och säger plågat åt honom att sluta skrika!

Jag kan inte säga att vi alltid hanterar det så bra. Speciellt då man själv är trött. Jag har själv satt öronproppar i öronen för att inte nerverna ska gå upp. Satt honom bakom grinden för att få en time-out. Inte för att han slutar skrika men då får man lite avstånd...Har tom skrikit tillbaka åt honom att sluta skrika och, nej, det funkar inte...Det enda som verkar funka verkar vara öroproppar och vänta ut. Men det känns inte bra.

I dag hade han skrikattack och vi lyckades hantera det i alla fall. Satt och åt medan han skrek bredvid...Till slut lugnade han sig. Att hålla fast honom har aldrig hjälpt, utan just att vara bredvid även om det är med öronproppar...Det syns att även han plågas av sina skrik...han kan inte hantera det.

Undrar när han lägger av helt och undrar hur det påverkar honom att hamna i det där och undrar hur det påverkar honom att vi inte alltid tagit det så bra...Som sagt, inte ofta längre men det händer...Hur lär man honom hantera dessa känslor utan skrik? Han mår inte bra av det själv...

//manon

Kommentarer
Postat av: Annaa M

Vår snälla och goda pojke hade också gräsliga skrikattacker. Brukade bli oresonligt arg på en småsak som ingen förstod på väg hem från dagis, särskilt när hans pappa hämtade honom. Gallskrek hela vägen, uppför trapporna, vägrade ta av sig overall och föll till slut ihop på ett särskilt ställe; mellan våra två kattlådor i en smal hallsmutt. Där somnade han skakande av skrik och vi brukade sticka under en kudde, det var väldigt sött... När han vaknade hade han ingen aning om varför han varit så arg. Det höll nog på tills han var knappt 4. Han hade också länge, mycket länge, skrikanfall på nätterna som vi förknippade med något slags smärta, men vi var aldrig säkra på var för han sov nästan alltid. Jag tror det var något med fötterna, men inte bomsäkert, men det blev bättre om han fick sitta med fötterna över sängkanten. Tror det tog slut med nattskriken vid ungefär 5½. Han var inte kolikbarn. Det var mest gåtfullt och gick som sagt över.

Vi tog det hyfsat tror jag, däremot inte vår koleriske alkoholiserade granne som vrålade "få tyst på ungjäveln!" så att halva kvarteret vaknade...

Postat av: bless

jag har ingen aning om vad man bör göra. Min flicka var sådan från start (kolikbarn)och skrek sedan hysteriskt så fort hon var otrygg/inte förstod. I ett och ett halvt år var jag hemma med henne. Bosktavligt talat. För åkte vi bort skrek hon tills hon kräktes, efter den tiden gick det bra att åka bort, skriken avtog och försvann. Min pojke hade inte skriken förrens efter ettårs åldern. Men då kom de. Jag vet inte varför han skrek alla gånger, eller vad som gjorde att han slutade förutom ren utmattning, men det minskade efter fyra och nu händer det ytterst sällan. Han var helt okontaktbar, och desperat. Jag vet inte varför, jag vet inte vad man bör göra, men det har gått över. Det kan vara en tröst. Även om minutrarna är långa med ett desperat skrikande barn som man inte förmår trösta.

2006-04-12 @ 07:29:41
Postat av: bless

Tänkte lite till och någon form av lärande blir det ändå. För barnen märker att man inte kan hjälpa dem när de ger sig helt hän åt "skriket". Att det är först när de återvänder och börjar komunicera med andra som de kan få stöd och hjälp. I hela processen (som är smärtsamt och otillfredställande) finns det att även om livet är svårt och gör ont blir det inte bättre innan du kopplar ett grepp på situationen och försöker. För barnets del inte förlora sig själv i skriet, utan försöka förmedla sitt problem på andra sätt, så att de kan få hjälp av föräldrarna. Naturligtvis är det då lättare ju verbalare och medveten barnet blir att förklara sin upplevelse. Det finns, som jag ser det, en strimma av hopp i det hela eftersom barnet lär sig att gå igenom svårigheter. Att barnet är större är svårigheten. Och att förälderna är där om än hjälplös. Kanske kan barnets egen väg till att hantera och formulera sitt skri ses som ett första steg mot att kunna krishantera sig själv.
Som förälder ska man inte skuldbelägga barnet (eller sig själv) utan komunicera när barent kommer tillbaka och gå vidare. Jag tror att barnet kan behöva en tid för att distansera sig från skriket för att, om det är tillräckligt stort för det, kunna berätta vad som hände.

Jag är inte säker på det här resonemanget och det är nya formuleringar och tankar för mig, så det är inte färdigt, men jag tror att det kan vara en bas eller utgångspunkt.

2006-04-12 @ 09:28:59
Postat av: Manon

AnnaaM - då gör vi inte så fel att låta honom skrika...Det går ju inget annat...Att ta det så naturligt som bi verkar ha gjort låter förnuftigt. Man blåser inte upp det och tvärtom.

Bless - Jag gissade faktiskt på att det är uppåt 5-års åldern det helt försvinner.

Ditt resonemang - jag gillar det. Låter väldigt vettigt. Jag tänker mera på det.

2006-04-12 @ 15:14:26
Postat av: Nettan

Tyvärr vännen så tror jag bara att det är att vänta ut skrikandet! Det går över men det är inte alltid helt enkelt!
Min store K hade sådant sätt när han var mindre, han var en gång när att hoppa ut från ett fönster hysteriskt skrikande för att han inte fick som han ville! Det jag gjorde då, var i med öronproppar och molhålla. Men det är inte lätt när man har flera barn att göra så och ta det barn som har det jobbigt, men att få honom att gå undan och i ett lugnt läge förklara att man kan prata om det som gör en arg innan och att nöta in det brukar ge resultat!

Men det finns nog inga patentlösningar är jag rädd!

Kram & Glad Påsk

Nettan

2006-04-13 @ 08:16:13
URL: http://www.reflektioner.org
Postat av: Manon

Nettan - ja så är det, det går inte att göra något mer än vad vi gör. Hålla huvudet kallt. Och se på det som Bless.

Har fått lösenordet - tack! Ska in så fort jag hinner.

2006-04-13 @ 08:32:28

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback