manon

Kejsaren av Kina satt i sitt rum sent om natten och tänkte...Det var under de krigande staternas tid, 7 stater, nämligen Qin, Wei, Han, Zhao, Yan, Qi och Chu krigade om att vara starkast och var allierade under olika konstellationer. Han blev matt bara av att tänka på det...Under Shangdynastin var Kejsaren en gudom och fick sin legitimitet via förfäderna, men under Zhou (som denne kejsare tillhörde) så uppkom tanken om Himlens Mandat, att den som var mest moralisk överlägsen och kunde styra fick makten av Himlen. Vem som helst...Detta bekymrade kejsaren. Vem som helst...Det kändes otryggt...Hur skulle han kunna legitimera Zhou och hur skulle han kunna hålla de sex övriga staterna i styr? Speciellt som det nyss varit översvämning, vilket var ett säkert tecken på att han skulle ha förlorat himlens mandat...

Han suckade. Han såg upp mot himlen och hoppades på ett tecken....Han hoppades på att fylla på förråden så att inte hungersnöd uppstod...Han hoppades även på hjälp från den litterära sidan, för förlorade han deras förtroende, ja, då var han förlorad....Då var hela dynastin förlorad....

Han tänkte på en man han mötte i dag och som gjorde ett starkt intryck på honom. Konfucius. Han hade sagt att "Det är omöjligt att försumma roten och likväl vårda grenarna. " Det är sant. Roten är folket. Konfucius ansåg att styrande var som att leda en familj. Att undersåtarna är som barn och de styrande som föräldrar. Han hade även sagt att man inte kan styra med straff och hot, för då kommer folket likt barn att försöka smita undan utan minsta dåligt samvete, utan man skulle styra med kärlek , omtanke och förståelse. Konfucius sa även till honom att "Den som förbryter sig mot himlen har ingen att bedja till." Och denne kejsare, han, han hade brutit mot himlen. Vem skulle han nu bedja till? Hans moraliska skuld var så svår att, ja, nu var översvämningen att faktum och, ja - var han förlorad och därmed hela hans släkt? Han kände sig obeskrivligt ensam.

Han suckade och tänkte på hur ENKELT det måste ha varit under Shangdynastin då det räckte med att födas in i en familj för att ha rätten att styra. Vilken otrolig utmaning det var att ha Himlens mandat och vara Himlens son. Himlen var krävande och skoningslös. Inte en kärleksfull fader som Konfucius ansåg ordningen skulle vara på jorden. Kejsaren hade ingen att vända sig till. Oron knöt sig i hans mage. Han tänkte på sin nyfödde son och undrade vad framtiden hade i sitt sköte för honom.

Kejsaren såg upp mot stjärnorna och tänkte på ytterligare en sak Konfucius hade sagt - "Den som inte ägnar en tanke åt vad samtiden bär i sitt sköte skall snart finna sorgen i sin närhet.". Han måste tänka, han måste lösa....Han borde åka ut till de drabbade områdena och prata med folket, eller åtminstone skicka några han litade på dit. Framtiden för honom och hans son låg i dessa enkla människors händer - och Himlens....han måste göra bot...Börja med roten, nerifrån upp...Roten är viktig, det är den som bär upp...



Han måste även se över byråkratin, centralisera mera för att kunna ha mer kontroll. Han måste tala med de lärde och teknikerna. Järnet hade varit överlägset och underbar för armén - men vad mera kunde göras, för folket, roten? Saltlager..monopol...lager...Måste centralisera mera för att kunna bistå snabbare under kriser då himlen var missnöjd med honom. Älska folket som sin egen son. Det snurrade nu runt i huvudet på kejsaren.

Trött och tyngd blåste kejsaren av Kina ut ljuset och la sig bredvid sin unga hustru....

//manon, ej helt historiskt korrekt...